Okej – till en viss gräns

Nirvanaprojektet
Stefan Tegenfalk
Massolit (2010)
Betyg: T T

I vintras läste jag Vredens tid, som är den bok som Nirvanaprojektet är fortsättning till. Handlingen fortsätter där den tidigare boken slutade, med en liten tids uppehåll. Jonna de Brugge ska egentligen inte längre arbeta hos Walter Gröhn, men ber om tillåtelse att få komma tillbaka. Det var så mycket mer spännande att jobba ”ute på fältet” än att vara en kontorsråtta. Och väl tillbaka får hon återgå till gruppens arbete med Leo Brageler och Drog X, även om just det senare ligger på Säks bord.

Och Säk, ja. De verkar vara riktigt speciella. I själva verket hindrar de Gröhn och de Brugge i sitt jobb, men det vet inte de båda om än. Det finns en hel del skumma saker under ytan, som ingen kan ana. Men Walter ger sig återigen in på privatspaningsområdet för att hitta Leo Brageler, som är spårlöst försvunnen, och den mystiska skummisen som har något med det hela att göra.

Den förra boken var spännande, men klyschig. Den här är nog inte ens spännande. Visst, det finns en längtan i mig efter att få veta vad det är som händer efter att den första boken tagit slut. Men allting är så mycket mer uppskruvat än vad jag hade kunnat ana. Ingenting är enkelt, ingenting är normalt. Och självklart är Walter och Jonna smartare än alla andra, men så ska det väl vara i en deckare. Eller kriminalroman, som det visst så fint heter.

Jag hade velat att allting var lite mer nedtonat, lite mer lagom. Inte så mycket dundrande jakter och nästan-gripanden. Lite slugt tankearbete och mer information. Eventuellt lite färre personer också.

Men, det ska ju komma en bok till innan det är slut. Och med största sannolikhet kommer jag att läsa den ändå. Trots att det inte längre är lika spännande, men lika klyschigt. Så det så.

Mja, jag vill nog läsa vidare i alla fall

Vredens tid
Stefan Tegenfalk
Massolit (2010)
Betyg: T T T

En kraschad bil hittas i skogen. Mamman och dottern är båda döda när en polis kommer till platsen. Ingenting finns att göra.

Några år senare blir en domare topp tunnor rasande i en taxibil och stryper chauffören med sitt bälte. Men kommissarie Walter Gröhn tvingas mot sin vilja inse att han inte kan gå vidare med fallet – man kan ju inte döma en domare. Han muttrar lite, men får villigt inse att det är så det svenska rättssystemet fungerar.

Men när fler personer inom den svenska domstolen råkar ut för liknande saker går det inte längre att undvika att ta tag i saken, det inser alla. Till en början hamnar det på Walters bord, där han får hjälp av den unga Jonna de Brugge. Ett tag i alla fall. Tills en teori dyker upp om att det handlar om terrorister och det förflyttas till Säk. Vilket självklart inte hindrar Walter och Jonna som i stället startar sin egna lilla utredning.

Det är spännande, det måste jag erkänna. Lite klyschigt. Och som jag skrivit förut har jag svårt för böcker där man ganska långt i förväg vet vem den skyldige är och det enda som det egentligen handlar om är polisens arbete. Det överlåter jag till amerikanska polisserier på tv, i bokform klarar jag mig utan det.

Men trots det är det något med Vredens tid som trollbinder. Jag borde räknat ut ganska snabbt vem den skyldige är, men det gör jag faktiskt inte. Stefan Tegenfalk får mig att glömma bort vissa detaljer som kan tyckas vara ack så viktiga. Och som mycket riktigt är det.

Så på något sätt är det en kombination av en polisserie och en pusseldeckare. En kombination som gör det helt godkänt. Och gör att jag ser fram emot de två följande böckerna om samma personer.