Toppliste-etta här, toppliste-etta där, vecka efter vecka efter vecka efter vecka… Översatt till än det ena, än det andra språket. Hyllad av den ena läsaren efter den andra. Och alla verkar ha skrattat sig fördärvade.
Utom jag. Uppenbarligen.
För jag och Allan kom inte överens (som jag skrivit förut). Jag lyckades verkligen inte förstå varför Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann skulle vara så sanslöst rolig och varför Allan skulle vara så underbar.
Jag tycker mest att han var irriterande och att allting blev lite för mycket ju längre man kom i boken.
Överskattad – helt klart.
TidningsIda 