RSS Flöde

Kategoriarkiv: Svenskt

En fascinerande kvinna

Ögonblick som förändrar livet – Annika ÖstbergÖgonblick som förändrar livet
Annika Östberg (2011)
Inbunden – 284 sidor
Betyg: T T T T

Jag fascinerades först av Annika Östberg när jag lyssnade på hennes sommarprat. Av hur bra hon berättade sin historia och av hur bra svenska hon pratade. Men också av henne som person. Och efter att ha läst hennes bok Ögonblick som förändrar livet har den bilden bara stärkts. Hon är en imponerande kvinna som verkligen har varit med om något helt annorlunda i en värld som är så långt från den vanliga människans som den bara kan vara. Med sina egna ord berättar hon om det hon varit med om från att mamman tog med henne till USA när hon var liten till det att hon kommer tillbaka till Sverige och slutligen blir frigiven. Största delen av boken handlar om livet på fängelset, vilket är väldigt bra berättat. Hon hade kunnat hålla sig till raka fakta om hur det faktiskt var på fängelset men det gör hon inte. Självklart måste det bli en hel del fakta, annars är det svårt att ens få en liten förståelse för situationen på amerikanska fängelsen. Men framför allt så resonerar Annika, om sin roll, om de andras roll, om vad som är viktigt i livet. Hur mycket glädje en vänlig gest kan skapa, hur fort allt kan rasa och hur mycket lycka en liten hund kan föra med sig.

Annika Östberg kan dessutom skriva och jag är väldigt glad att hon skrivit sin historia själv och inte låtit någon annan berätta den åt henne. Hennes beskrivningar och liknelser kryper in under mitt skinn, speciellt i de delar som består av dagboksanteckningar från tiden i fängelset. De är känsliga och levande.

Man kan tycka och tänka vad man vill om anledningen till att hon hamnade i fängelse. Hon fick stark kritik av vissa för att hon utsågs till sommarpratare – hur kunde man utse en kvinna som varit med när en polis mördades till ett av de finaste uppdragen i Sverige? Men jag är glad att hon fick göra det och jag är glad att jag läste hennes bok. Hon har gått en lång väg och verkligen inte haft det lätt. Att bryta sig ur en sådan destruktiv livsstil kan inte vara lätt. Att dessutom berätta om den och resonera om den inför andra kan definitivt inte vara lätt. Annika är modig som gör det. Den sidan av historier är också viktig att berätta, för alla inblandades skull.

Annonser

Invecklad familjehistoria

Änglarnas svar – Stefan EinhornÄnglarnas svar
Stefan Einhorn (2011)
Inbunden – 174 sidor
Betyg: T T T

Den unga kvinnan Hanna kommer till Sverige med de vita bussarna i slutet av andra världskriget. Hon tvingas lämna kvar sin syster, har tidigare förlorat resten av sin familj och kommer till Sverige helt ensam. Väl där lyckas hon få jobb som barnflicka och den lille pojken i familjen blir hennes allt. Det hon har med sig sedan tidigare låter hon vara sin djupt bevarade hemlighet, ingen får veta någonting. Förrän mycket senare, vilket är där boken börjar.

Allting är tillbakablickar, berättade ur de olika personernas perspektiv. Den ena spinner vidare på det den andra redan berättat och till slut nystas hela den invecklade historien upp och det visar sig att det finns en hel del fler samband än vad man kunnat ana. Det är intressant hur Stefan Einhorn har lyckats skapa en historia som känns relativt trovärdig (jag känner mig tveksam till hur allt verkligen passar så bra ihop och löser sig) och som ändå har så många konstiga ingångar. Men som alltid med skildringar av Förintelsen så tycker jag de bitarna är intressantast. Berättelserna om ghettot i Polen och delar av livet i förintelselägret.

Man kan som läsare börja misstänka hur saker och ting hänger samman, men man lyckas ändå inte lista ut vad det är som ska hända. Det är spännande och sorgligt samtidigt som det finns en hel del hopp. Och som tur är en hel del lycka mitt i all desperation och mörka historia.

Något överraskande saknas

Du gamla du fria – Liza MarklundDu gamla, du fria
Liza Marklund (2011)
Inbunden – 400 sidor
Betyg: T T T

Kan man sin Annika Bengtzon så kan man lista ut vad som ska hända. Det är så gott som självklart att hon ska hamna mitt uppe i någonting helt förskräckligt och att hon förmodligen kommer att bli indragen på ett personligt plan också. Så blir det även i Du gamla, du fria. Annikas sambo Thomas blir kidnappad på en resa till Nairobi tillsammans med sex andra personer från olika delar av Europa. Flera av dem misshandlas och en del dödas. Samtidigt går det ut krav på lösen till de anhöriga och i Annikas fall innebär det även att Tomas chef, Jimmy Halenius, upprättar ett högkvarter i hennes sovrum för att hålla kontakten med kidnapparna och på så sätt kunna få dem att samarbeta.

Någonstans i bakgrunden finns även en historia om unga kvinnor som blir mördade. Annika är i början på händelseförloppet för att skriva om det i tidningen, men eftersom hon får vara ledig på grund av kidnappningen går uppgiften över till andra och morden blir bara en liten sidohistoria som aldrig riktigt får någon stor betydelse i boken.

 Det som är tråkigt är att det aldrig finns någon riktig spänning. Självklart undrar man hur det ska gå för Thomas och vill läsa vidare – styckena som är skrivna ur hans perspektiv i fångenskapen är de mest intressanta i hela boken och hade för min del nästan kunnat vara hela boken. Men i allt det andra finns det aldrig någon spänning i den betydelsen att man undrar vad som ska hända. Från första stund känns det självklart att allt kommer att lösa sig på något sätt och det är lite synd. Men samtidigt är det en klassisk Liza Marklund-historia och man känner igen sig till största delen. Bortsett från att Annika själv inte löser problemet på egen hand och att hon verkar mycket mer sårbar i den här boken än i de tidigare. Den tuffa, självständiga Annika finns inte där lika tydligt längre.

Vi trogna läsare blir inte besvikna, men möjligtvis finns det en liten risk att någon enstaka suck smyger sig in här och där. För Annika Bengtzon börjar bli lite tröttsam och det skulle vara intressant om någonting mer oväntat kunde hända. Jag börjar kunna det här nu. Jag vill ha någonting nytt, något som kan överraska mig på riktigt och kanske till och med någon annan huvudperson än Annika?

Men ändå – jag kan inte låta bli att bli nyfiken på vad som ska hända i nästa bok. För att det blir minst en till gör Liza Marklund klart i och med det som händer i slutet.

Jag förstörde för mig själv

Doktor Glas – Hjalmar SöderbergDoktor Glas
Hjalmar Söderberg (1905)
Pocket – 156 sidor
Betyg: T T T

En klassiker. Och det var precis därför jag införskaffade mig boken och började läsa den. Men kanske var det också det ordet som redan från första början avgjorde vad jag skulle tycka om Doktor Glas. Jag fick helt enkelt otroligt höga förväntningar. Det SKA vara fantastiskt och därför väntade jag mig det. På något sätt hade jag föreställt mig att den skulle påminna om Brott och straff, att jag skulle få följa med i Doktor Glas tankar på samma sätt som Raskolnikovs. Och framför allt – att jag skulle få känna Glas känslor på samma sätt.

Men jag gör inte det. Jag förstår honom, men jag blir inte ett med honom. Om han gör rätt eller fel som vill hjälpa den unga prästfrun undan sin outhärdlige make är svårt att bestämma sig för, eftersom hela boken på något sätt lägger fram det som att det är så självklart. Fast nej – egentligen är det inte det. Glas resonerar fram och tillbaka hur han ska kunna hjälpa henne på bästa sätt. Men när han väl bestämmer sig får jag känslan av att det är meningen att beslutet ska vara svårt att ifrågasätta.

Och kanske är det det jag saknar. Mer vånda. Mer oro. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är en klassiker. Att jag faktiskt kan förstå det. Det mest otroliga är att det inte känns som en mer än hundra år gammal bok. DET om något är fascinerande och imponerande. Det får mig att tänka att det kanske är språket som avgör en klassikers värde. När man kan läsa boken många många många år senare utan att reflektera över att den faktiskt inte är skriven i går.

Det jag gillar absolut bäst med boken är hur som helst omslaget. Bonniers klassikerpockets är oerhört fina och lockade mig verkligen. Doktor Glas skulle jag vilja ha stående så att framsidan hela tiden syns så att jag kan titta på den när som helst. Jag är förälskad i den röda, nästan sammetsaktiga bakgrundsfärgen. Jag tycker om hatten som svävar ovanför. Och jag njuter av de vackra svängarna i bokstäverna. Så underbart är det.

Gammal läsning är bra läsning

Mina drömmars stad – Per Anders FogelströmMina drömmars stad
Per Anders Fogelström (1960)
290 sidor
Betyg: T T T

Första gången jag läste Mina drömmars stad var för att jag helt enkelt var tvungen. På högstadiet, på svensklektionen. Och det är inget dåligt med det, jag gillade boken redan då även om det var många i klassen som inte gjorde det. Men nu kände jag ändå att jag ville ge den ytterligare en chans att riktigt imponera på mig och gav mig på den ett antal år senare.

Och den växte faktiskt. Kanske för att jag har växt och kan se saker på ett annat sätt. Jag förstår hur Lotten och Henning tänker och drömmer, jag har mer att relatera till hos dem även om mitt liv i dag är långt ifrån deras liv då. Jag kan även förstå att Per Anders Fogelström skriver bra och levande. Karaktärerna finns hos mig, eller kanske snarare jag hos dem. Jag sitter i deras kök och ser dem, jag är med Henning när han vandrar genom ett Stockholm som jag också känner till bättre nu än när jag läste boken första gången.

Framför allt så känns det här som en bok som aldrig blir daterad, aldrig för gammal att läsa. Förmodligen för att det är just en historisk skildring av människoliv. För även om omständigheterna och samhället förändras så tror jag att människan innerst inne har kvar samma sätt att drömma och samma sätt att tänka. Därför förstår vi och kan tänka oss in i hur Henning och Lotten och alla de andra hade det, trots att vi själva aldrig levt på det sättet. Och det är intressant.

Jag är glad att jag läste boken igen. Kanske ska jag även ge mig på fortsättningarna?

Varför fastnar jag så?

Paganinikontraktet – Lars KeplerPaganinikontraktet
Lars Kepler (2010)
566 sidor
Betyg: T T T

En ung kvinna mördas på en båt. Drunkad, ser det ut som. Men hur kan hon ha drunknat utan att ha vattenspår på sin kropp? Samtidigt blir andra personer mördade på andra håll i staden, men ingen tror att de hör samman. Utom Joona Linna som hjälper till med fallet trots att han egentligen inte får. Och självklart är det han som kommer på åt vilka håll man ska rikta blicken för att hitta motiv, försvunna personer och själva mördaren.

Egentligen borde den här boken få en tvåa i betyg. Eller också borde den få en fyra. Och just därför hamnar den på en trea. Varför resonerar jag så? Jo, jag ska förklara det. Men det är inte enkelt.

Den här boken lider av samma fenomen som Hypnotisören, vilket innebär en vilja att vara en amerikansk tv-deckare. Det är högt tempo, det är klyschigt och huvudpersonen Joona Linna är så fantastiskt duktig och har alltid rätt, trots att alla andra säger emot honom. Plus att den här boken är skriven på ett sätt som får (i alla fall) mig att tänka ”Jaha, de är ute efter filmkontrakt till den här filmen också”. Tillbakablickar på ett sätt som fungerar i film, men blir lite konstiga i en bok, återkommer ständigt. Därför är boken bara värd en tvåa i betyg.

Men samtidigt finns det ett annat fenomen, en annan känsla, som jag också kände vid läsningen av Hypnotisören. Det är spännande, oväntat och det går inte att sluta läsa. Även om jag suckar, himlar med ögonen och tycker att det är klyschigt så vill inte mina händer slå ihop boken och slänga bort den. Det går helt enkelt inte. Jag vill vidare, hela, hela tiden.  Det är lätt och luftigt, det flyter fram.

Det blir en krock inuti mig själv. Jag gillar en bok som jag samtidigt inte gillar. Ett ganska obegripligt fenomen. Och jag kan inte sätta fingret exakt på vad det är. Men kanske är det just därför som Lars Kepler lyckas. Ibland kanske man inte måste förstå varför man tycker om en bok.

För vem skriver han?

När barnet lagt sig – Michael NyqvistNär barnet lagt sig
Michael Nyqvist (2009)
206 sidor
Betyg: T

Michael Nyqvist får veta att han är adopterad under en semesterresa till Italien när han är liten. Det är svårt att förstå vad det innebär och när han vill berätta det för sin kompis och hans mamma är det ingen som tror på honom. Och vad innebär det att vara adopterad?

Det är jobbigt för Michael, och det är väl egentligen huvudtemat genom boken. Det är jobbigt och svårt att inte ha en bakgrund och att veta var man kommer ifrån. Det kan man förstå, men det saknas något mer. Ibland finns inslag från hans karriär och hur han tog sig framåt, men det är inte det som är huvudsaken. Det känns inte som en biografi i den meningen att han berättar om sitt liv – den enda personen som får namn är hans biologiske pappa. Alla andra är bara han, hon, den och det.

Och det kommer aldrig mycket längre än att det är jobbigt. Det ger inte så mycket. Visst är det synd om honom, men jag har svårt att känna med honom. Det blir aldrig så personligt som en sådan här historia kräver. Och jag kan inte låta bli att fundera på för vems skull han skriver. För jag tror inte att han riktar sig till en publik, utan att det bara är skrivet för att skriva av sig och sen har råkat bli en bok. Jag tror inte att han skriver till någon speciell. Tyvärr, det hade nog varit vad som krävs för att den ska beröra och för att man som läsare ska förstå. I alla fall jag.

%d bloggare gillar detta: