RSS Flöde

Kategoriarkiv: Deckare

En god tanke kan så lätt bli fel

Belinda Bauer – Mörk jordMörk jord
Belinda Bauer (2010)
Inbunden – 270 sidor
Betyg: T T T T T

Varje dag i tre år har tolvårige Steven Lamb varit ute på den mystiska Exmoorheden och grävt. Antingen själv eller tillsammans med sin vän Lewis, även om Lewis visserligen inte hjälper till. För tre år sedan fick han nämligen veta varför hans mormor är så ledsen över sin döde son Billy. Varför hon varje dag står och tittar ut genom fönstret, bort över Exmoor. Morbror Billy blev mördad av en pedofil och barnamördare men kroppen hittades inte. Därför tror Steven att bara han kan hitta Billys kropp någonstans i jorden och visa upp den så kommer mormor att bli gladare och börja se honom; hennes levande barnbarn.

Stevens önskan att bli sedd och älskad är stark, liksom de flesta barns. Men han får den inte uppfylld. De gånger han blir sedd är det oftast för att han råkat ut för någonting som han inte kan berätta sanningen om, som att mobbarna har tagit hans jacka eller skor. Det är sorgligt att en så liten kille vill göra något så drastiskt bara för att få lite kärlek. När han dessutom vänder sig så långt som till mördaren själv för att få hjälp med att hitta sin morbror blir allt bara ännu sorgligare. Och hemskare. För man vet aldrig hur det ska gå och vad som faktiskt kan hända. Är det riskfritt att ta kontakt med en ”ful gubbe”? Vad skulle mamma eller mormor säga om de visste?

Belinda Bauers debut är otroligt stark och känslosam och skriver sig med årets sista bok även in som en av de absolut bästa jag har läst 2011. Det är svårt att tro att det är hennes första bok och hon målar upp en så stark och levande bild av den svage, lite mesige Steven. Jag kommer att minnas honom länge, men även skildringen av psykopaten, pedofilen och mördaren Avery känns så verklig att det riktigt kryper genom kroppen på mig. En så oerhört ryslig människa – att man kan tänka och vara så känslokall som han är. Hu!

Bauers andra roman Darkside kom ut i höstas och kommer dessutom på svenska, under namnet Skuggsida, i vår. Och hennes tredje, Finders keepers, har precis kommit ut. Ett måste i vårens läsning!

En ny isländsk bekantskap

Glasbruket
Arnaldur Indridason (2000)
Inbunden – 263 sidor
Betyg: T T T T

En man har hittats död efter att uppenbarligen ha blivit ihjälslagen med en tung askkopp. Men vem har gjort det? Och varför ligger en lapp där det står ”Jag är han” på kroppen? Polisen Erlendur tar tillsammans med sina kollegor hand om fallet och konstaterar snabbt att det här inte är något vanligt isländskt mord (tydligen är de inte så planerade och har oftast ingen mening). Här finns det uppenbarligen någon privat problematik i bakgrunden. När det dessutom kommer fram att den dödade mannen en gång i tiden blev anklagad för våldtäkt, utan att bli dömd, misstänker Erlendur att det har någonting med saken att göra.

December var Islands månad i den Nordiska utmaningen och mitt val föll på Arnaldur Indridason. Jag hade tidigare hört namnet någon gång, men aldrig ens funderat kring att läsa någon av hans böcker. Jag kan nu säga att jag inte ångrar att jag faktiskt läste den. Det är en lite annorlunda deckare och det är behagligt att den varken är svensk eller engelsk. Perspektivet känns annorlunda mot vad det brukar och jag tycker om den karaktär som Erlendur är. Kanske är det lite att ta i att hans dotter är knarkare och hans son sitter i fängelse, men jag accepterar det. För Erlendur känns inte övermänsklig som vissa poliser har en tendens att göra i kriminalromaner. Han är heller inte klyschig. Han är alldeles lagom.

Jag tycker om hur Indridason skriver och att det är de verkliga känslorna som får ta plats i boken. Kvinnornas känslor, framför allt. Det är lätt att förstå varför saker och ting är som de är och varför historien går framåt på det sätt det gör. Och det är lättläst utan att för den skull kännas slarvigt. Precis som en bra bok ska vara, om man inte vill ägna allt för lång tid åt att läsa den.  Han planterar dessutom avslöjanden på ett bra sätt. En potentiell mördare avslöjas ganska tidigt, men det betyder inte att jag för den skull är tvärsäker på att det är just den personen. Det skulle mycket väl kunna vara någon annan.  Man vet inte helt säkert förrän det nästan är slut.

Nästa månad är det Färöarna som gäller och jag är lite osäker på vad det blir för någonting då.

Nja du, Harry Hole

Kackerlackorna – Jo NesbøKackerlackorna
Jo Nesbø (1998)
Pocket – 372 sidor
Betyg: T T

Jag var tveksam inför vad jag tycker om Harry Hole efter att ha läst den första boken, Fladdermusmannen. Kanske behövde jag ett försök till för att se vad jag faktiskt tyckte om den specielle, alkoholiserade polismannen som ingen tycker om i Norge men som gör succé utomlands. Jag hade hoppats att han skulle få vara kvar hemma i den andra boken, men nej. I stället bar det av till Thailand där en norsk diplomat blivit mördad. Att han hittades av en prostituerad på ett motell, med barnporr i portföljen gör det hela till ett extremt känsligt fall där nästan ingenting får komma ut.

Trots att ingen tycker att Hole är speciellt duglig (eller just därför)  är det han som får ”äran” att åka till Thailand och samarbeta med polisen där. Och självklart skärper han till sig, lyckas bestämma sig för att klara sig utan alkoholen när han är där och kommer sanningen allt närmare hela tiden.

Ibland tycker jag bättre om den här boken än den första och ibland gillar jag den inte alls. Jag har så otroligt svårt för att Harry Hole känns så klyschig och nästan övernaturlig. Vill han sluta dricka så kan han. Vill han lösa ett brott så kan han. Varför kan inte bristerna få vara verkliga och förbli olösta?

Men – det är spännande, det går inte att komma ifrån. Jag vill fortsätta och jag känner att jag har en möjlighet att själv lista ut vem som är mördaren. Ett tag känner jag mig till och med säker på att jag har rätt, allt pekar mot det och jag tror att till och med Hole misstänker den personen. Men så visar det sig att jag har fel – ett stort plus. Det är så det ska vara, det ska finnas en möjlighet att gissa men ändå bli överraskad över upplösningen.

Om bara inte Harry Hole hade varit så fruktansvärt stereotyp och klyschig…

Något överraskande saknas

Du gamla du fria – Liza MarklundDu gamla, du fria
Liza Marklund (2011)
Inbunden – 400 sidor
Betyg: T T T

Kan man sin Annika Bengtzon så kan man lista ut vad som ska hända. Det är så gott som självklart att hon ska hamna mitt uppe i någonting helt förskräckligt och att hon förmodligen kommer att bli indragen på ett personligt plan också. Så blir det även i Du gamla, du fria. Annikas sambo Thomas blir kidnappad på en resa till Nairobi tillsammans med sex andra personer från olika delar av Europa. Flera av dem misshandlas och en del dödas. Samtidigt går det ut krav på lösen till de anhöriga och i Annikas fall innebär det även att Tomas chef, Jimmy Halenius, upprättar ett högkvarter i hennes sovrum för att hålla kontakten med kidnapparna och på så sätt kunna få dem att samarbeta.

Någonstans i bakgrunden finns även en historia om unga kvinnor som blir mördade. Annika är i början på händelseförloppet för att skriva om det i tidningen, men eftersom hon får vara ledig på grund av kidnappningen går uppgiften över till andra och morden blir bara en liten sidohistoria som aldrig riktigt får någon stor betydelse i boken.

 Det som är tråkigt är att det aldrig finns någon riktig spänning. Självklart undrar man hur det ska gå för Thomas och vill läsa vidare – styckena som är skrivna ur hans perspektiv i fångenskapen är de mest intressanta i hela boken och hade för min del nästan kunnat vara hela boken. Men i allt det andra finns det aldrig någon spänning i den betydelsen att man undrar vad som ska hända. Från första stund känns det självklart att allt kommer att lösa sig på något sätt och det är lite synd. Men samtidigt är det en klassisk Liza Marklund-historia och man känner igen sig till största delen. Bortsett från att Annika själv inte löser problemet på egen hand och att hon verkar mycket mer sårbar i den här boken än i de tidigare. Den tuffa, självständiga Annika finns inte där lika tydligt längre.

Vi trogna läsare blir inte besvikna, men möjligtvis finns det en liten risk att någon enstaka suck smyger sig in här och där. För Annika Bengtzon börjar bli lite tröttsam och det skulle vara intressant om någonting mer oväntat kunde hända. Jag börjar kunna det här nu. Jag vill ha någonting nytt, något som kan överraska mig på riktigt och kanske till och med någon annan huvudperson än Annika?

Men ändå – jag kan inte låta bli att bli nyfiken på vad som ska hända i nästa bok. För att det blir minst en till gör Liza Marklund klart i och med det som händer i slutet.

Omslaget vinner över innehållet

Postat den

Mordet i Eiffeltornet – Claude IznerMordet i Eiffeltornet
Claude Izner (2010)
267 sidor
Betyg: T T

Omslaget på Mordet i Eiffeltornet har lockat mig länge. Jag gillar det lite äldre, tecknade utseendet och hade verkligen hoppats att det dolde en modern Agatha Christie, fast i äldre tider. Men jag har lärt mig att man inte ska döma boken efter omslaget. Fast på ett annat sätt än vad man brukar säga. I det här fallet slår omslaget innehållet med hästlängder. Jag skulle gärna rama in det och ha på väggen, men det är definitivt inte en bok jag kommer läsa om. Jag vet inte ens om jag är speciellt sugen på att läsa fortsättningen.

Victor Legris är huvudpersonen, en bokhandlare som hamnar mitt i en serie mord när han börjar misstänka att det är hans käre plastpappa Kenji som har utfört dem. För att rentvå honom från de mystiska ”bimord” som inträffar under världsutställningen i Paris försöker han lägga ihop ett och två och hitta den skyldige. Men det går inte jättebra för honom – tyvärr, både för honom och för läsaren. För det jag saknar är en smart ledare som kan få de små detaljerna att bli ett ”aha” för läsaren. Jag vill kunna fundera själv, försöka klura ut vem som är mördaren. Men det låter inte ”Claude Izner” mig göra, jag förstår inte sanningen förrän de sista sidorna.

Det är lite väl sent. Att det dessutom är alldeles för många personer att hålla reda på gör det ännu jobbigare för mig. Speciellt när alla är madame och monsieur och det bara är efternamnet som skiljer dem åt. Lite svårt och lite jobbigt. Så tyvärr är jag väldigt besviken, men större delen kanske beror på mina otroligt höga förväntningar. Men omslaget drar helt klart upp betyget, som annars hade blivit en etta. Jag får helt enkelt ställa boken synligt i en bokhylla i stället.

Från lagom till… för mycket

Offerrit
Johannes Källström
Massolit förlag (2010)
Betyg: T T

En stad med nedläggningshotade företag som bestämmer sig för att ge folk livslusten och kämpargnistan tillbaka. Den förlorade sonen som ska rädda alltihop. Och en massa människor som planerar hans återkomst, och försvinner.

I korta drag handlingen i Offerrit. Svårare än så behöver det egentligen inte vara. Herr Vigelius, den förlorade sonen, för helt klart med sig något skumt till staden. Frågan är om det verkligen är han som är orsaken till att en amerikan hittas död och flera högt uppsatta personer i kommunen försvinner en efter en. Men om det inte är han, vem skulle det då vara? Och varför vill inte Svea, kommunens ”president”, se sanningen i vitögat och lägga ner satsningarna på hans hemkomst?

Ja, den inledningen får till och med mig intresserad av boken igen. Även om jag just författade den själv. För det är det som är det bra med boken. Att den hade kunnat vara bra. Kanske är jag bara kräsen, eller också är det här mest konstigt. Om det hade varit en ”vanlig” deckare hade det kanske kunnat fungera. Om det inte hade varit så mycket övernaturliga varelser som figurerar här och där. Som man dessutom inte riktigt förstår om de verkligen är övernaturliga eller om allting helt enkelt har en logisk förklaring.

Jag hoppas att det ska få en naturlig förklaring. Men det får det inte. Och jag accepterar det, för det är en sådan bok, även om det kanske inte är min kopp te. Dock hade jag kanske kunnat tycka om det om vissa andra förutsättningar varit annorlunda.

Till exempel har jag svårt att hålla reda på alla människor som figurerar hit och dit. Vem är vem? Och vem gör vad? Nej, det blir för rörigt. Framåt sista kapitlet börjar jag kunna hålla reda på de viktigaste, men det finns fortfarande namn som bara snurrar ihop sig för mig.

Plus att boken är skriven på ett sätt som känns lite annorlunda. Jag gillar inte riktigt sättet. Speciellt inte hur dialogerna skrivs. Det blir svårt för mig att ta till mig. Jag har svårt att ta till mig hela boken.

Vilket slut (?)

De sex misstänkta - Vikas SwarupDe sex misstänkta
Vikas Swarup
Bra Böckers förlag (2010)
Betyg: T T

För sex år sedan sköt filmregissören  Vicky Rai ihjäl en servitris, av den enda anledningen att hon vägrade servera en drink. Nu har han blivit frikänd och ska fira alltihop med en stor fest, med många inbjudna. Men på festen blir han i stället skjuten själv, när lamporna slocknat av okänd anledning. Sex personer hittas med skjutvapen i fickorna eller handväskan och frågan är vem av dem som sköt Vicky Rai. Bland annat tycker tidningens krönikör att det är en väldigt intressant fråga att diskutera.

Boken är uppbyggd i flera olika delar, med sex kapitel i varje del. Ett kapitel för varje person som är misstänkt. Man får lära känna dem som personer i ett kapitel, få reda på deras relation till Vicky Rai i ett annat och hur det kommer sig att de var på festen i det tredje. Man lär kort sagt känna personerna och får reda på att alla har giltiga anledningar att mörda Vicky Rai. Såklart.

Jag hade till en början en förhoppning om att detta skulle vara en riktigt bra pusseldeckare, kanske lite i Agatha Christies spår. Men jag fick fel. Det är långt, svårtläst (kapitlena är väldigt långa och innehåller knappt några nya stycken) och lite långsökt. Det hade kanske räckt med tre eller fyra personer, men sex är några för mycket för att jag ska orka vara intresserad. Det är inte att man blandar ihop personerna, nej, deras personligheter blir tydligt åtskilda och man vet vem som är vem. Men de är för många och det tar alldeles för lång tid att komma fram till det som är det relevanta.

Och slutet sen… Jag ska inte spoila det, även om jag egentligen skulle vilja för att kunna beklaga mig lite. Men jag kan kort sagt säga att jag tycker att man inte kan sluta en bok som är uppbyggd på det här sättet, på det sätt som den faktiskt slutar.

Jag blev kort sagt besviken. Tyvärr så lyckas inte Vikas Swarup leva upp till den succé som Vem vill bli miljardär var.

%d bloggare gillar detta: