RSS Flöde

Kategoriarkiv: Betyg: 5

En god tanke kan så lätt bli fel

Belinda Bauer – Mörk jordMörk jord
Belinda Bauer (2010)
Inbunden – 270 sidor
Betyg: T T T T T

Varje dag i tre år har tolvårige Steven Lamb varit ute på den mystiska Exmoorheden och grävt. Antingen själv eller tillsammans med sin vän Lewis, även om Lewis visserligen inte hjälper till. För tre år sedan fick han nämligen veta varför hans mormor är så ledsen över sin döde son Billy. Varför hon varje dag står och tittar ut genom fönstret, bort över Exmoor. Morbror Billy blev mördad av en pedofil och barnamördare men kroppen hittades inte. Därför tror Steven att bara han kan hitta Billys kropp någonstans i jorden och visa upp den så kommer mormor att bli gladare och börja se honom; hennes levande barnbarn.

Stevens önskan att bli sedd och älskad är stark, liksom de flesta barns. Men han får den inte uppfylld. De gånger han blir sedd är det oftast för att han råkat ut för någonting som han inte kan berätta sanningen om, som att mobbarna har tagit hans jacka eller skor. Det är sorgligt att en så liten kille vill göra något så drastiskt bara för att få lite kärlek. När han dessutom vänder sig så långt som till mördaren själv för att få hjälp med att hitta sin morbror blir allt bara ännu sorgligare. Och hemskare. För man vet aldrig hur det ska gå och vad som faktiskt kan hända. Är det riskfritt att ta kontakt med en ”ful gubbe”? Vad skulle mamma eller mormor säga om de visste?

Belinda Bauers debut är otroligt stark och känslosam och skriver sig med årets sista bok även in som en av de absolut bästa jag har läst 2011. Det är svårt att tro att det är hennes första bok och hon målar upp en så stark och levande bild av den svage, lite mesige Steven. Jag kommer att minnas honom länge, men även skildringen av psykopaten, pedofilen och mördaren Avery känns så verklig att det riktigt kryper genom kroppen på mig. En så oerhört ryslig människa – att man kan tänka och vara så känslokall som han är. Hu!

Bauers andra roman Darkside kom ut i höstas och kommer dessutom på svenska, under namnet Skuggsida, i vår. Och hennes tredje, Finders keepers, har precis kommit ut. Ett måste i vårens läsning!

Annonser

Alldeles, alldeles… underbart

Niceville – Kathryn StockettNiceville
Kathryn Stockett (2009)
Inbunden – 471 sidor
Betyg: T T T T T

Det finns så mycket med den här boken som jag tycker om att jag inte vet var jag ska börja. Inte alls faktiskt. Hur beskriver man en bok som får en att känna i stort sett alla känslor som går att känna? Det finns så otroligt mycket hopp, sorg, rädsla, hat, glädje, tro, vänskap och kärlek i den här boken att jag nästan bubblar över inombords efter att ha läst den. Jag blir glad av Skeeter, Aibileen och de andra hembiträdena och de fruktansvärda hemmafruarna gör mig galen. Inställningen gör mig rasande. Och just därför skildrar den här boken problematiken med de svarta hembiträdena på ett så bra sätt.

Skeeter får idén att hon vill skriva en bok om hur det är att vara svart hembiträde i en vit familj. Men hur ska hon få hembiträdena att våga ställa upp? Speciellt i en stad som Jackson, där rasismen är totalt utbredd. Tillsammans med sin bästa väns hembiträde Aibileen smyger hon och försöker hitta möjliga intervjuobjekt. Men det går sådär…

Framför allt gillar jag styckena som är ”skrivna” av Aibileen. Jag kommer så otroligt nära henne och hon verkar vara en så stark karaktär som innerst inne skulle vilja göra uppror mot allt och alla, men situationen inte tillåter att få ta den plats hon vill. De stycken som är ur Skeeters och ett annat hembiträde, Minnys, perspektiv är också bra, men Aibileen är ändå min favorit. Och att boken är skriven på just det sättet; att alla tres liv skildras ur deras egna perspektiv. Det tycker jag väldigt mycket om.

Jag förundras över hur otroligt korkade människor kunde vara som höll så hårt på raslagarna och verkligen trodde på dem, och jag blir glad över att någon som Skeeter vågar ta tag i problemet. Visst, det är en skönlitterär historia, men så mycket känns så sant att det lika väl skulle kunna vara en biografi. Och på ett sätt önskar jag att det var.

Risken med en hypad bok är alltid att man blir besviken. Men inte med Niceville. Den är precis lika bra som sitt rykte och mycket mer därtill. Nu gäller bara att se om filmen lever upp till boken.

Jo, jag vet att det inte är sant…

Postat den

Jävla John
Eva Dozzi
Alfabeta (2008)
Betyg: T T T T T

Den som brukar titta in hos mig vet att jag föredrar verklighetstrogna saker. Här är det minsann ingen science fiction eller fantasy som gäller, utan det jag läser ska ha kunnat hända i verkligheten. Och därmed basta.

Kanske är det just därför jag älskar Jävla John så mycket. Jag köper varenda ord som Eva Dozzi har skrivit, fast jag som Beatles-fantast vet att det inte är sant. Och jag är totalt såld på hennes tanke om att skriva en historia där ramverket är sant, men att slänga in en helt ny, fiktiv, person i handlingen som förändrar och förklarar förutsättningarna.

För i Eva Dozzis bok träffar John Lennon städerskan Katja på Beatles första utlandsturné, som gick till Sverige. Han blir genast besatt av den kvinnliga vikingen med det långa blonda håret och de inleder en affär som fortsätter även när John måste åka vidare ut i världen. Katja reflekterar över det som händer i sin dagbok och förstår inte varför hon, klassiskt skolad pianist, faller för senaste modets popsnöre. Men så är fallet.

Och visst påverkar Katja John starkt. Norwegian wood handlar om första besöket i hennes lägenhet, Ticket to ride skrivs efter ett bråk, Katja hjälper till med harmonierna och så vidare. Hon påverkar hela Beatles något otroligt. Och blir dessutom gravid och får bo i en hemlig lägenhet i London – pressen vet ju inte ens om att John är gift med Cynthia och har ett barn, vad skulle de säga om de visste att han var på väg att få ett till?

Hela tiden blandas fakta och fiktion, men i stället för att kännas som fiktion känns det som en biografi. Jag tror på varenda ord (som jag redan skrivit) och det är så underbart. Det är också härligt att någon faktiskt vågar framställa John Lennon som lite av en slusk och som elak mot kvinnor.

Jag har sagt det förut (i andra inlägg) och säger det igen: Det här kan vara en av de bästa böckerna jag läst. Någonsin.

Minst lika bra som tvåan

Postat den

AskungarAskungar
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2009)
Betyg: T T T T T

När ett tåg stannar till på en station på väg in till Stockholm går en mamma av för att ringa ett telefonsamtal. Hon blir ombedd att hjälpa en kvinna med sin hund och när hon är tillbaka har tåget försvunnit. På tåget sitter hennes lilla dotter, alldeles ensam.

Men när tåget rullar in på Stockholms central är den lilla flickan borta. Som uppslukad av jorden, det är ingen som vet vart hon har tagit vägen. Fredrika Bremer, nyrekryterad till polisen som civilanställd utredare, får hjälpa till med att leta reda på flickan. Hennes manliga kollegor vill inte ha henne i utredningen, och hon tvingas kämpa för att få dem att lyssna på hennes idéer.

Men då är det redan för sent. Flickan hittas död utanför ett lasarett. Uppenbarligen finns det en mycket genomtänkt tanke till varför hon försvann. Men vilken är den? Och tänk om fler kommer att följa hennes öde?

När den här bloggen var nyfödd läste jag Tusenskönor och var fast från första sidan. Jag hyllade Kristina Ohlsson, och verkligen älskade hennes sätt att skriva. Det kändes annorlunda och äkta. Så jag sade till mig själv att jag skulle få tag i hennes första bok för att se om det var lika bra.

Och jag blev verkligen inte besviken. Askungar är minst lika bra som Tusenskönor, om inte ännu bättre. Det är trovärdigt och äkta och dessutom skrivet med ett underbart språk. Jag läser från första till sista sidan och det är otroligt svårt att lägga ifrån sig boken.

Jag skulle vilja påstå att Kristina Ohlsson är den bästa svenska deckarförfattaren.

Åh, Gavalda…

Postat den

En dag till skänksEn dag till skänks
Anna Gavalda
Albert Bonniers förlag (2010)
Betyg: T T T T T

En så liten bok. Egentligen inte så mycket handling. Men så mycket känslor. Tre syskon som träffas på ett bröllop bestämmer sig för att lämna den tråkiga tillställningen och i stället åka i väg för att besöka sin bror, som inte kunnat komma. Trots att övriga gäster kanske inte skulle bli så glada bestämmer dem sig för att rymma från kyrkan.

Det blir en helg fylld med känslor, minnen och glada händelser. De tar dagen som den kommer, träffar brorsans skumma kompisar och bara njuter av att vara där för sig själva. För vem vet, det kanske är sista gången de får vara tillsammans på det sättet – som när de var små.

Den här boken visar precis på det som jag tycker är det fantastiska med Anna Gavalda. Hon behöver inte många sidor, hon behöver inte ett fullspäckat händelseförlopp. Det är de små sakerna som gör historien läsvärd och minnesvärd. Precis som i hennes andra böcker.

Det är det som är så underbart.

Topp fem 2010

Jag gjorde en tripp ”down memory lane”, det vill säga förra årets blogginlägg, och insåg att jag satt så bra betyg att det blev möjligt att plocka ut en topp fem-lista på de bästa. Så här är de, samtliga med en femma i betyg (två av dem hann dock inte bli betygsatta):

  • Lyckan är en sällsam fågel – Anna GavaldaLyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda
    En underbar bok, som inte alls kändes så lång som den faktiskt var. Anna Gavalda kan fånga läsare, och jag blev övertygad om det för andra gången, även om jag egentligen aldrig tvivlat.
    Jag skrev bland annat: ”Och jag älskar det. Jag vill inte att boken ska ta slut. Tyvärr gjorde den det ändå. Så kanske borde jag börja om från början igen; läsa alla de fantastiska orden. Men nej, inte än. Men någon gång finns det en stor chans att jag gör det.
  • Tusenskönor – Kristina OhlssonTusenskönor av Kristina Ohlsson
    En författare jag aldrig läst förut, och egentligen inte hade så stora förhoppningar på. Jag visste inget om boken, och kanske var det just därför jag blev så fast. För hon lyckades verkligen fånga mig med varendaste litet ord, och varendaste liten detalj i handlingen. Varför hade jag inte upptäckt Kristina Ohlsson tidigare?
    Jag skrev bland annat: ”Parallellhandlingar är ofta helt fel gjorda och kopplingarna blir långsökta. Men inte i Kristina Ohlssons fall. Snarare tvärtom. Det är de parallella historierna, världarna, som ger liv åt historien. Som gör att jag helt enkelt inte kan slå bort blicken och lägga ihop boken, även om andra saker kallar.
  • Boktjuven - Markus ZusakBoktjuven av Markuz Zusak
    Ytterligare en författare jag inte kände till sedan tidigare. Och även här fastnade mina fingrar vid sidorna, om de inte till och med vände sig själva. Jag älskar verkligen idén att använda döden som berättare, och att göra döden till en mänsklig, levande varelse. Plus att historien i sig verkligen berör och på något sätt har en viss igenkänningsfaktor.
    Jag skrev bland annat: ”Jag är en del av historien, jag står bredvid fönstret och väntar på att Liesl ska komma ut med en bok när hon stjäl ur grevinnans bibliotek. Jag lider med henne när hon inte kan göra deras gömde jude Max frisk. Jag åker tåg med henne hem till hennes nya föräldrar.
  • En geishas memoarerEn geishas memoarer av Arthur Golden
    Filmen var helt i min smak, och boken visade sig vara ännu bättre (trodde knappt att det var möjligt). Jag fastnade från förordet, och är fortfarande lite besviken på att det visade sig att historien inte är sann (som det står i förordet). Språket känns så trovärdigt och enkelt, det är verkligen en riktig geisha som berättar historien för mig. Om bara alla böcker skrivna ur jag-perspektiv kunde kännas så riktiga…
  • Jag älskade honomJag älskade honom av Anna Gavalda
    En kort bok, vilket innebar att den tog slut alldeles för fort. Det jag skrev om Gavalda här ovanför står kvar, och jag fick det bevisat en gång till samma år. Hon är ordens och känslornas mästarinna. Ingen kan tävla med henne om det (som jag har hittat än i alla fall).

Gavalda är strålande

Lyckan är en sällsam fågel – Anna GavaldaLyckan är en sällsam fågel
Anna Gavalda
Albert Bonniers förlag (2009)
Betyg: T T T T T

Bokens huvudperson är Charles; en 47-årig man som är fast i vardagen, skulle jag vilja påstå. Han har ett jobb där han måste resa en massa, en sambo som knappt ens hälsar på honom när han kommer hem och en ”låtsasdotter” som han älskar över allt annat. Men han mår inte bra. Han är trött och allmänt sliten. Och inte hjälper det att han inte känner sig välkommen när han kommer hem till Paris mellan sina långa resor. Det är fortfarande jobbigt och dystert.

Men så en dag får han syn på ett brev som stått hemma hos hans föräldrar och väntar på honom. Ett brev som innehåller de enda orden ”Anouk är död”. Charles värld stannar och han tvingas gå tillbaka i tiden, till sin barndom och till allt som var så bra då. Till att se varför saker och ting inte längre är som det var.

Här träffar han Kate, som förändrar hans världsbild totalt. Saker han trodde var viktiga var egentligen inte det, och han börjar förstå att han kanske misstolkat hela världen. Eller?

Egentligen handlar inte boken om så mycket. Ingenting driver egentligen handlingen framåt de första hundra-tvåhundra sidorna. Det konstiga är att det inte gör någonting. Faktiskt ingenting alls.

För Anna Gavalda är så briljant och fantastiskt duktig på att skriva levande. Jag går bredvid Charles, ser vad han gör och hör hans tankar. Hon gestaltar och beskriver allt på ett verkligt sätt.

Till en början förstod jag som sagt inte vad boken handlade om, men det gjorde ändå ingenting. Om hon inte hade haft sitt språk och sin stil hade jag nog inte fortsatt läsa. För handlingen är inte en kronologisk eller fysisk rörelse. Det är en mental resa i historien.

Och jag älskar det. Jag vill inte att boken ska ta slut. Tyvärr gjorde den det ändå. Så kanske borde jag börja om från början igen; läsa alla de fantastiska orden. Men nej, inte än. Men någon gång finns det en stor chans att jag gör det.

Fast – vem sätter egentligen de svenska titlarna? Jag måste säga att den är lite mesig och inte alls speglar det genialiska i hela romanen. Den franska titeln – La consolante – är så himla mycket bättre. Därför tycker jag synd om alla de läsare som kanske missar en helt fantastisk människohistoria på grund av fel titel.

(Publicerad 2 maj på Booklovin’)

%d bloggare gillar detta: