RSS Flöde

Kategoriarkiv: Betyg: 4

En fascinerande kvinna

Ögonblick som förändrar livet – Annika ÖstbergÖgonblick som förändrar livet
Annika Östberg (2011)
Inbunden – 284 sidor
Betyg: T T T T

Jag fascinerades först av Annika Östberg när jag lyssnade på hennes sommarprat. Av hur bra hon berättade sin historia och av hur bra svenska hon pratade. Men också av henne som person. Och efter att ha läst hennes bok Ögonblick som förändrar livet har den bilden bara stärkts. Hon är en imponerande kvinna som verkligen har varit med om något helt annorlunda i en värld som är så långt från den vanliga människans som den bara kan vara. Med sina egna ord berättar hon om det hon varit med om från att mamman tog med henne till USA när hon var liten till det att hon kommer tillbaka till Sverige och slutligen blir frigiven. Största delen av boken handlar om livet på fängelset, vilket är väldigt bra berättat. Hon hade kunnat hålla sig till raka fakta om hur det faktiskt var på fängelset men det gör hon inte. Självklart måste det bli en hel del fakta, annars är det svårt att ens få en liten förståelse för situationen på amerikanska fängelsen. Men framför allt så resonerar Annika, om sin roll, om de andras roll, om vad som är viktigt i livet. Hur mycket glädje en vänlig gest kan skapa, hur fort allt kan rasa och hur mycket lycka en liten hund kan föra med sig.

Annika Östberg kan dessutom skriva och jag är väldigt glad att hon skrivit sin historia själv och inte låtit någon annan berätta den åt henne. Hennes beskrivningar och liknelser kryper in under mitt skinn, speciellt i de delar som består av dagboksanteckningar från tiden i fängelset. De är känsliga och levande.

Man kan tycka och tänka vad man vill om anledningen till att hon hamnade i fängelse. Hon fick stark kritik av vissa för att hon utsågs till sommarpratare – hur kunde man utse en kvinna som varit med när en polis mördades till ett av de finaste uppdragen i Sverige? Men jag är glad att hon fick göra det och jag är glad att jag läste hennes bok. Hon har gått en lång väg och verkligen inte haft det lätt. Att bryta sig ur en sådan destruktiv livsstil kan inte vara lätt. Att dessutom berätta om den och resonera om den inför andra kan definitivt inte vara lätt. Annika är modig som gör det. Den sidan av historier är också viktig att berätta, för alla inblandades skull.

Annonser

En ny isländsk bekantskap

Glasbruket
Arnaldur Indridason (2000)
Inbunden – 263 sidor
Betyg: T T T T

En man har hittats död efter att uppenbarligen ha blivit ihjälslagen med en tung askkopp. Men vem har gjort det? Och varför ligger en lapp där det står ”Jag är han” på kroppen? Polisen Erlendur tar tillsammans med sina kollegor hand om fallet och konstaterar snabbt att det här inte är något vanligt isländskt mord (tydligen är de inte så planerade och har oftast ingen mening). Här finns det uppenbarligen någon privat problematik i bakgrunden. När det dessutom kommer fram att den dödade mannen en gång i tiden blev anklagad för våldtäkt, utan att bli dömd, misstänker Erlendur att det har någonting med saken att göra.

December var Islands månad i den Nordiska utmaningen och mitt val föll på Arnaldur Indridason. Jag hade tidigare hört namnet någon gång, men aldrig ens funderat kring att läsa någon av hans böcker. Jag kan nu säga att jag inte ångrar att jag faktiskt läste den. Det är en lite annorlunda deckare och det är behagligt att den varken är svensk eller engelsk. Perspektivet känns annorlunda mot vad det brukar och jag tycker om den karaktär som Erlendur är. Kanske är det lite att ta i att hans dotter är knarkare och hans son sitter i fängelse, men jag accepterar det. För Erlendur känns inte övermänsklig som vissa poliser har en tendens att göra i kriminalromaner. Han är heller inte klyschig. Han är alldeles lagom.

Jag tycker om hur Indridason skriver och att det är de verkliga känslorna som får ta plats i boken. Kvinnornas känslor, framför allt. Det är lätt att förstå varför saker och ting är som de är och varför historien går framåt på det sätt det gör. Och det är lättläst utan att för den skull kännas slarvigt. Precis som en bra bok ska vara, om man inte vill ägna allt för lång tid åt att läsa den.  Han planterar dessutom avslöjanden på ett bra sätt. En potentiell mördare avslöjas ganska tidigt, men det betyder inte att jag för den skull är tvärsäker på att det är just den personen. Det skulle mycket väl kunna vara någon annan.  Man vet inte helt säkert förrän det nästan är slut.

Nästa månad är det Färöarna som gäller och jag är lite osäker på vad det blir för någonting då.

Starkt och trovärdigt

Sarahs nyckel – Tatiana de RosnaySarahs nyckel
Tatiana Rosnay (2006)
Inbunden – 388 sidor
Betyg: T T T T

Tioåriga Sarah lever i andra världskrigets Paris med sina föräldrar och lillebror. De är judar och tvingas bära stjärnan på kläderna, men hon har fått lära sig att vara stolt över stjärnan i stället för att tro att den är någonting negativt. Men en dag knackar polisen – den franska – på hemma hos familjen och alla måste följa med. Sarahs lillebror vill inte följa med, utan sätter sig i stället i de båda syskonens gömställe, ett inbyggt skåp. Sarah kommer på den fantastiska idén att låsa in sin bror, de kommer ändå inte vara borta så länge. Tror hon i alla fall.

2002 har det gått 60 år sedan den dag då så många franska judar fördes till den stora arenan mitt i staden och journalisten Julia Jarmond får i uppdrag att skriva om den nästan bortglömda dagen. Varför låtsas fransmännen som att ingenting har hänt, och vad var det egentligen som hände? I sin research inför artikeln snubblar hon över Sarahs historia och inser så småningom att den påverkar även hennes liv.

Sarahs berättelse är det starkaste i boken och ett tag önskar jag att författaren bara hade valt att skriva den. Men det är innan jag förstår hur Sarahs och Julias liv hör samman och vad som ska komma ut av det. När jag väl kommer så långt förstår jag Tatiana de Rosnays tanke och gillar att de båda historierna vävs samman, ett kapitel då varvat med ett kapitel nu. Jag förstår Sarahs desperation när hon inser att hon inte kommer att komma tillbaka och jag önskar för hennes skull att hon ska hinna hem och rädda sin bror, även om jag inser att det förmodligen är för sent. Naiviteten i de styckena är underbar, Sarah ger aldrig upp, hon SKA hem till honom.

Jag förstår även Julias frustration över hur fransmännen gömmer undan den här delen av sin historia, oavsett om de gör det medvetet eller inte. Tatiana de Rosnay visar även på att vi i resten av världen har valt att prioritera undan den, genom att påpeka att det är få personer i andra länder som hört talas om Vel d’Hiv-dagen, trots att vi annars matas med kunskaper om andra världskriget och förintelsen. På det sättet blir det också en lärorik historia som man kan ta med sig någonting mer än känslorna från.

MEN. Jag vet att jag börjar bli tjatig, men varför måste vissa stycken skrivas kursivt i vissa böcker? Och i det här fallet är det till och med hela kapitel – hela Sarahs berättelse är kursiv. Det behövs verkligen inte, jag förstår att det är Sarah som berättar ändå. När det är så långa delar handlar det dessutom om läsbarheten. Sarahs stycken blir jobbigare att läsa, speciellt om man som jag sträckläser boken. Den hade vunnit så mycket på att vara utan dem.

En fantastisk dag

En dag – David NichollsEn dag
David Nicholls (2009)
Pocket – 429 sidor
Betyg: T T T T

Emma och Dexter tillbringar en natt tillsammans efter sin examen. Och efter det fortsätter de att hålla kontakten, oavsett om de befinner sig i samma del av världen eller i totalt skilda länder. De är otroligt olika som personer; Emma drömmer om ett liv som författare medan Dexter helst av allt vill jobba med tv och få så många tjejer att ligga med honom som möjligt. Men trots det finns det någonting som binder dem till varandra. Trots att deras liv med flertalet olika vänner och partners passerar så finns de (nästan) alltid där för varandra.

Och som läsare får man se den här kontakten genom att vara med om vad som händer den 15 juli varje år. Den 15 juli just för att det var då de började lära känna varandra första gången. Sedan följer tjugo år av just den dagen, varje år.

Upplägget är briljant; David Nicholls får med så otroligt mycket trots att (eller kanske just för att) han inte skriver exakt vad som händer hela tiden. Allt som har hänt det senaste året förklaras lätt och smidigt och historien blir just därför väldigt stark. Det blir tydligt att se en förändring hos både Emma och Dexter och i deras relation när man inte måste följa med dem hela tiden.

Dessutom är det underbart att den inte är förutsägbar. Om det hade varit vilken annan kärleksroman som helst hade jag snabbt tänkt ”Jaja, det är klart att de blir ett par i slutet i alla fall”. Men i En dag är jag aldrig säker. Jag pendlar mellan den klassiska självklarheten och ett tillstånd av ”Nej, det kommer nog inte bli de i alla fall”. Vilket är otroligt skönt och gör boken till så mycket mer än bara ett ”Ska de få varandra till slut?”

Alla sorters känslor passerar och det är lätt att känna med både Emma och Dexter. Jag känner igen mig väldigt mycket i Emma och tycker om henne hela tiden, medan jag stundtals nästan hatar och föraktar Dexter för hur han beter sig, framför allt mot henne. De blir levande, verkliga personer för mig på ett fantastiskt sätt. Och att de flera gånger överraskar mig totalt är inte heller helt fel…

Känslomässigt och starkt

Marshmallows till frukost – Dorothy KoomsonMarshmallows till frukost
Dorothy Koomson (2007)
Pocket – 413 sidor
Betyg: T T T T

Jag var tveksam till den här boken, ändå köpte jag den. Förmodligen blev jag skeptiskt på grund av det rosa, skimrande, typiskt chicklitiga omslaget. Därför dröjde det innan jag tog tag i den. Men när jag väl gjorde det kunde jag inte släppa den. Jag vill veta allt om Kendra och Dorothy Koomson är expert på att göra mig nyfiken. Nästan för nyfiken. Jag blir frustrerad och vill veta mer hela tiden.

Det är svårt att förklara vad den här boken handlar om utan att avslöja någonting som är för mycket. Att den handlar om Kendra är lugnt. Man kan också säga att hon just kommit tillbaka till England efter några år i Australien. Varför hon lämnade Australien vet man inte och framför allt vet man inte varför hon åkte dit. Och det är det som gör det svårt att förklara handlingen. Men tillbaka i England hyr hon ett hus på en familjs tomt. En lördagmorgon binder hon sig till familjen mer än hon kan ana genom att servera barnen en speciell, fantasifull lördagsfrukost. Allt medan pappan skäller på mamman han ska skilja sig ifrån i telefon. Och sedan är Kendra fast, en del av familjen oavsett hon vill det eller inte.

Jag gråter ytterst sällan till böcker. Det är inte heller ofta jag fnissar till högt eller suckar av smärta. Men det gör jag när jag läser den här boken. Den var verkligen inte alls vad jag trodde. Jag gråter när jag får läsa delar ur Kendras förflutna och jag grimaserar illa över det hemska hon har varit med om. Det finns så mycket hemska händelser i den här boken, men också så mycket hopp och tilltro till livet. Den har nog allt, tänker jag så här i efterhand. Utan att för den skull vara krystad eller klyschig, vilket är det bästa med den.

Den är ärlig, varm och känns totalt äkta.

Ett brev kan säga så mycket

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap – Mary Ann ShafferGuernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Mary Ann Shaffer (2008)
307 sidor
Betyg: T T T T

En brevroman – hur kul kan det vara? Tänkte jag som i stort sett aldrig har läst någon sådan förut. För borde inte allting bli ganska tråkigt och lamt när det inte finns någon riktigt handling? När ingenting är som det brukar vara, i en ”vanlig” roman?

Och oj, så fel jag hade. Det här är bland det härligaste jag har läst. Författarinnan Juliet Ashton får ett brev från en man på Guernsey och vips har hon kommit in i en helt ny värld och fått helt nya vänner. Det som börjar som ett tack för en bok slutar i en livslång vänskap – inte bara med mannen Dawsey Adams utan med hela ön. De skriver till varandra om både det ena och det andra; men framför allt om Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (till en början i alla fall) som är anledningen till att de klarade sig med gott humör genom andra världskriget och att de känner varandra så väl som de gör.

Jag hade verkligen totalt fel inställning. Breven från och till Juliet är fantastiska och det gör att boken får ett driv som ibland kan saknas i vanliga romaner (om de inte är spännande av någon anledning). Jag längtar efter att få läsa svaren på det som den tidigare brevskrivaren frågat. Och jag får veta minst lika mycket, om inte ännu mer, om karaktärerna som i en vanlig, rakt skriven roman.

Framför allt så önskar jag att jag också hade fått åka till Guernsey och träffa medlemmarna i sällskapet. Så verkliga blir de för mig.

En modig fjäril

Fjäril i koppel – Zinat PirzadehFjäril i koppel
Zinat Pirzadeh (2011)
288 sidor
Betyg: T T T T

”Bli aldrig en fjäril i koppel”. De orden fastnar i den unga iranska Shirin. Och ändå är det just vad hon blir den dag hon blir bortgift. Han är visserligen soldat och stilig, men inte speciellt trevlig och har för vana att misshandla Shirin både fysiskt och psykiskt. En dag bestämmer hon sig för att lyssna på orden som fortfarande ekar i hennes inre. Den här unga fjärilen ska minsann få flyga fritt tillsammans med sitt barn.

Och det är där boken både börjar och slutar. Shririn lämnar sin man i Teheran för att fly tillsammans med sin dotter. Däremellan finns tillbakablickar till hennes liv, uppväxten från ett lyckligt, obekymmersamt barn till en ung kvinna som helt plötsligt måste ta ansvar för sina handlingar. Allt som varit fritt att göra blir helt plötsligt förbjudet. Hon får inte längre leka med sin bäste vän, eftersom han är pojke. Och inte göra si och inte göra så.

Men Shirin är modig och vågar göra saker som hon inte får. Det går inte alltid så bra, men hon står för vad hon tycker. Det har hon gjort ända sedan hon varit liten och hon är intresserad av att lära sig nytt. En modig liten fjäril som inte förstår varför hon inte ska få göra samma saker som pojkarna.

Det finns mycket sorg, smärta och elakhet i boken. Men det finns också mycket hopp och glädje. Och humor. Zinat Pirzadehs debut är en underbar blandning av ett enkelt men ändå fint språk och alla de andra bitarna. Alla känslor finns representerade. Jag beundrar Shirin, vars historia till mångt och mycket är Zinats egen. Hon är modig och stark. Och boken säger så mycket, inte bara om det iranska samhället. I många fall känner man även igen sig i vårt svenska liv. Hur vi ser på varandra och hur livet kan förändras.

I början blev jag lite besviken på att det inte var mer om själva livet med mannen och rymmen bort från livet med honom. Men så här i efterhand är jag glad att det inte var det. Det andra; känslorna, den lilla flickans tankar, den unga kvinnans förstånd säger så otroligt mycket mer och ger läsaren en stark upplevelse. Jag hoppas verkligen att Zinat planerar att skriva fler böcker som följer i samma spår.

Men – strunta i att göra vissa delar kursiva då. Det fungerar precis lika bra ändå.

%d bloggare gillar detta: