Blir lite ledsen

Varje dag finns det någon bokbloggare ute i den där stora bokbloggarvärlden som skriver någonting, litet eller stort, om bokmässan. För det är bara sex veckor kvar. Så jag antar att det kommer att bli mer och mer. Och det är lite jobbigt.

Varje gång jag läser något gör det lite, lite ont i mig. För jag blev av med min bokmässeoskuld förra året och hade hoppats på att kunna åka i år igen. Det var verkligen någonting jag tyckte om.

Men så verkar det inte bli. En mamma som fyller år och ska firas i kombination med en pojkvän som jobbar gör att det helt enkelt inte blir någon bokmässa i år. Snyft.

Så här trevligt hade jag det förra året. Bland annat.

Dålig helg

Åtminstone när det gäller läsning och bloggning. I alla andra avseenden har den varit jättebra, vilket är skulden till att läsningen och bloggningen hamnat i skymundan. Den här helgen har familjen, kärleken och min födelsedag (i dag) kommit före. Och så får det vara ibland. För det är så trevligt det också.

Men i morgon ska jag leta reda på mina tre böcker om Maria Wern, som av någon konstig anledning råkade hamna bland lästa böcker uppe på vinden trots att jag inte läst ett ord i dem. Så då vet jag vad jag gör i regnet i morgon.

Att bryta alla ”borde”n

I dag fanns det mycket jag borde ha gjort. Jag borde ha tagit en promenad om jag någonsin ska bli av med mina extra folkhögskolekilon. Jag borde ha gått och handlat så att jag inte behöver göra det i sista sekunden. Jag borde ha släpat mig ner till tvättstugan och bokat om tiden. Jag borde ha dammsugit lägenheten.

Men ibland måste man också strunta i allt man borde göra. Så därför gjorde jag det. Umgicks med Mia Skäringer och hennes Dyngkåt och hur helig som helst i stället. Mycket trevligare. Framför allt när det är en ganska kort bok och man snart kan njuta av att ha läst ut den.

Mycket bättre än alla borde:n.

Behöver lite hjälp!

Jag har som sagt börjat läsa Fladdermusmannen (Nej, jag tänker inte gnälla, tvärtom). Den är så här hundra sidor in och jag vill bara fortsätta läsa. Men jag har ett litet, litet problem som blir ett störningsmoment. Och då tänkte jag att ni, mina kära bokbloggsvänner, kunde hjälpa mig med detta problem.

När man läser så är det ju nästan som att någon läser högt inne i ens huvud (nåja, i stort sett i alla fall). Och då underlättar det om rösten i huvudet vet hur man uttalar det man läser. Och eftersom jag inte är så haj på norska så fattar jag inte riktigt hur jag ska ”uttala” huvudpersonen Harry Holes efternamn.

Inte ”Hole” som i hål, har jag förstått. Och inte ”Holy” heller.

Blir det, typ ”Håle”?

Är jag inte som alla andra?

Ibland tvekar jag. Jag gillar ofta böcker som ingen annan verkar gilla, men framför allt så verkar jag ogilla de böcker som hyllas av alla – bokbloggare, kritiker, allmänheten. Jag sågade Hundraåringen om någon nu missade det, och just nu känner jag starkt för att göra samma sak med Svinalängorna. Även om det på något sätt känns som att man inte ”får” det.

För visst är det väl så ibland? Vissa saker ska man helt enkelt gilla, oavsett om det är film, musik, böcker eller något annat – just för att alla andra gör det. Och det vill jag inte göra. Jag vill stå för vad jag tycker, även om det betyder att jag inte är som alla andra. För uppenbarligen är jag inte det, åtminstone inte när det gäller moderna svenska klassiker (om man nu kan kalla dem det).

Så vi får helt enkelt se vad det blir för recension av Svinalängorna. Stay tuned.

Jag erkänner – jag är beroende

Ensam i en lägenhet i sex veckor, i en helt ny stad (som bostadsort åtminstone) var jag tvungen att skaffa mig nya vänner. Och eftersom verkliga, realistiska vänner som man kan träffa på en lunch, fika eller filmkväll kändes överskattat tog jag tillflykten till ett par nya vänner i den fiktiva världen.

Men nu ljuger jag nästan. Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda är väl inte fiktiva? Jag har umgåtts med ”Sex and the city” i sex veckor, och vi har blivit bästa vänner. De hjälper mig med allt. De har alltid något bra att säga. Och om jag mår dåligt kan jag alltid trösta mig med att någon av dem förmodligen har det lite värre ändå.

Idiotförklara mig inte nu. Jag vet att de inte finns i verkligheten. Men det känns nästan så. Jag har blivit beroende – av ”Sex and the city”. Något jag aldrig trodde skulle hända. Men nu har det hänt.

Så nu ska jag börja sörja. För i går kväll snurrade det sista avsnittet igång. Nu har jag dem inte hos mig längre. Snyft.

Till min förtjusning plockade jag dock upp ”Lyckan, kärleken och meningen med livet”, som visade sig vara som ”Sex and the city”. Fast i bokform. Fast med bara en person. Fast utan sex. Men än så länge lyckas Elizabeth Gilbert ersätta dem ganska bra.

Frågan är vad som händer när jag faller djupare ner i abstinensträsket, framåt helgen eller början på nästa vecka…