Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Jonas Jonasson
Piratförlaget (2010)
Betyg: T
På sin hundraårsdag får Allan plötsligt för sig att han tröttnat. Och kliver helt enkelt ut genom fönstret på ålderdomshemmet där han bor. Och det är där allt börjar. Allt det absurda, det konstiga, det knöliga, det … Ja, ni fattar.
Jag har funderat länge på hur jag ska skriva en recension på den här boken. Jag läste ju trots allt ut den i somras. Men jag tror inte att jag kan skriva en normal recension. Jag har muttrat och gnällt på den här boken ganska länge nu. Men det var först gårdagens enkät som fick mig att inse att jag faktiskt borde ta mig i kragen och formulera mina tankar.
Det är svårt. Jag har behövt bearbeta Allan. Rejält. Han är inte någon som man bara har med sig en stund och sen släpper. Han är för… jobbig… för det. Och jag har haft svårt att sätta fingret på vad det egentligen är. Varför jag inte gillar Allan. Eller varför jag inte gillar boken. Det är lite svårt att säga vad som är vad. Men jag har försökt att lista saker jag irriterar mig på.
- Allan känns inte riktigt trovärdig, som person. Som handling är det uppenbart att det inte är ”sant” och det menar jag inte heller att det borde vara.
- Han är för mycket. Helt enkelt.
- Det blir för många absurda, knäppa, konstiga saker på rad. Jag hade kul de kanske första sidorna, men sen kunde jag konceptet. Och tröttnade.
- Det är Forrest Gump gånger 20. Minst. Och det är ju nästan så att Forrest Gump är i skruvaste laget.
- Allan är lite irriterande. Inte någon mysgubbe, utan mer den där gnällige, tjurige gubben. I mina ögon.
- Jag tycker inte att det är så roligt. Jag kanske fnissade någon gång i början, men inte sen. För jag kan inte riktigt se vad som är roligt.
- Det är för stor upptrappning. Jag hade behövt att någonting är lite mer nedtonat emellanåt, för det blir lite svårt när nästa kapitel hela tiden ska vara värre än det första.
Trots detta läste jag ut hela boken. Jag närde någon sorts förhoppning om att den känslan jag hade under de första trettio-femtio sidorna skulle komma tillbaka mot slutet. Men tyvärr så gjorde den det inte.
Det är dock helt klart att den har berört mig. Jag kommer inte att glömma boken. Snarare tvärtom. Den är kanske egentligen inte dålig. Jag irriterar mig inte på språket, eller hur den är skriven. Utan mer på att det är för mycket. För mycket för att jag ska orka med det och tycka om det. Den lämnade ingen bra känsla efter sig hos mig. Men jag kommer alltid att minnas den. Kanske kommer jag att plocka fram den någon gång i framtiden igen. Men det vet jag inte.
TidningsIda 
Han var inte min typ heller.
Åh, vad skönt! Jag är inte ensam!
Du ar inte ensam. Jag tyckte den har boken var bland det tristaste jag last. Anda laste jag igenom den, vet inte riktigt varfor, pliktkansla, nan sorts besatthet av att veta hur det gick, jag vet inte. Sjalv tyckte jag den var ratt illa skriven, spraket for putslustigt, for mycket av paklistrad klurighet, som nan som forlast sig pa Hasse Alfredsson, men saknar intelligensen och hjartat. Vill inte vara for elak mot herr Jonasson, han kanske ar en hygglig kille, men jag kan inte forsta denna boks popularitet.
Åh vad skönt att inte vara ensam! Verkar som att de flesta andra verkligen älskar den här boken. Jag kan tycka att det känns som att han tycker väldigt mycket om Forrest Gump också, och försöker göra om det i bokform.