RSS Flöde

Riktigt upprörande läsning

Inspärrad – Teresa CooperInspärrad
Teresa Cooper
Bra Böckers Förlag
Betyg: T T T T

Det är vad Teresa Coopers Inspärrad visade sig vara. Jag blev arg, irriterad, gråtfärdig, upprörd och helt slut av att läsa den. Hur kan människor få bete sig så här utan att någon reagerar, säger till eller gör någonting?

Teresas mamma har psykiska problem och hennes pappa är alkoholist. Trots detta envisas socialtjänsten med att ideligen skicka hem henne och hennes två syskon till pappan, som egentligen inte klarar av att ta hand om dem. Dessutom trivs de bra mycket bättre hos en annan kvinna, som de får vara hos emellanåt.

Till slut kan de dessutom inte längre bo där och socialtjänsten måste hitta på en annan lösning. Trots att Teresa sköter sig, är språkbegåvad och duktig på handarbeten hamnar hon på en klinik för flickor med psykiska problem. Ingen vet varför hon egentligen är där; varken Teresa eller någon i personalen.

Hon kan inte vara kvar där, det är de övertygade om. Så socialtjänsten kommer med ett nytt förslag. Visst skulle väl Teresa må bra av att komma ut på landet; se lite natur och hav, och umgås med flickor i hennes egen ålder? Det låter väl inte helt fel? Nej, tycker Teresa, det låter ju helt underbart.

Problemet är att Kendall House i Kent inte alls är så som det lät innan. I stället för att få njuta av naturen blir hon inspärrad i ett hus, där alla fönster och dörrar är låsta. Att gå ut, röka en cigarett, se på teve eller ha ett husdjur är privilegium som man måste förtjäna. Och så fort Teresa sätter sin fot innanför dörren får hon dessutom börja äta mediciner – för vad vet hon inte, och ingen vill säga varför heller.

Och så fortsätter det. Medicin efter medicin, flera gånger dagligen. Självklart påverkar det Teresa, som var frisk och kry när hon kom dit, men nu bara blir sjukare och sjukare. ”Hypokondriker” snäser personalen och lyssnar inte på Teresas skrik om att hon blir neddrogad. Dessutom verkar det som att de andra flickorna hatar henne, och av någon anledning är det alltid Teresa som blir straffad efter deras bråk; med att gå i nattlinnet en hel vecka, att få mer medicin injicerad och bli inspärrad i bestraffningsrummet.

Hon blir sämre och sämre, och börjar dessutom skada sig själv. Vilket självklart spär på personalens argument om att hon är galen, sjuk, helt borta. Men Teresa förstår ingenting; varför är hon där?

Det är så hemskt, fruktansvärt och helt sjukt. Jag har svårt att ta till mig att det här faktiskt hänt, för mindre än trettio år sen. I England. Hur fungerar de människor som arbetar med att varje dag droga ner små flickor som egentligen inte behöver det?  Hur kan man på något sätt må bra av det?

Tankarna som väcks är mest frågor. Hur, hur och åter hur. Samtidigt blir jag imponerad av Teresas historia; hur hon hela tiden fortsätter kämpa trots att hon bara vill ge upp och att hon lyckas leva ett normalt liv i dag. Att hon dessutom kämpar för att få ursäkter från dem som utsatte henne för det och jobbar med att hjälpa andra flickor som utsätts för övergrepp på liknande eller andra sätt är värt en enorm eloge.

Bra bok, men hemsk historia.

(Originalet publicerades den 6 juli 2010 på Booklovin’)

Annonser

Om TidningsIda

En smula om språk och läsning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: