RSS Flöde

13.00–14.00: Medelålders skratt

Klockan ett hade vi vårt första mål. Vårt första monterprogram. Och vem fick stå för det om inte Fredrik Lindström, såklart. Vi inbillade oss att vi kom till Språktidningens scen i god tid, men väl där visade det sig att vi inte var ensamma om att tänka så. Alla stolar var upptagna och folk hade börjat ställa sig bakom.

Men vi hittade vår plats. På golvet bredvid en tidningshög satt vi väldigt bra (även om resultatet till sist blev två fötter utan känsel). Där såg vi och hörde vi bra. Var inom fotohåll.

Jag gillar Fredrik Lindström och det han pratar om. Utan honom skulle nog inte språkfrågor och ämnet språk diskuteras på alls samma sätt. Det är smart att använda komikerdelen till att lära ut saker om något som egentligen annars bara skulle diskuteras på ett torrt och tråkigt sätt.

Han redogjorde bland annat för nackdelen med teknikens framväxt (vad sjutton säger man när man hamnar hos en telefonsvarare? Och vad gör man när man inser att man låter totalt dum i huvudet på den förra inspelningen? Jo, man ringer upp igen och låter ännu dummare) och hur vissa människor tror att ord är något beständigt som inte uppfinns av människor (”Det där ordet kan du ju inte använda. Det finns inte, det har du hittat på.”)

Det spännande är att han knappt behöver öppna munnen för att det ska stå ett gäng medelålders kvinnor i ena hörnet och fnissa som tonåringar. Nog för att han är rolig, men han kan väl ändå få säga något innan de skrattar?

Efter Lindströms sorti styrde vi våra steg mot Journalistförbundets monter för att höra hur vi ska bli bättre journalister. Augustin Erba sa mycket kloka saker, och så lättövertygade som vi är så slutade det hela med att vi gick därifrån med hans bok Så blir du en bättre (och gladare) journalist. Något ska man väl lära sig.

Mitt i allt detta upptäckte jag ett mycket välbekant ansikte lite längre bort.
”Björn Ranelid står där borta.”
”Men kom då, vi går dit!”

Så vi följde helt enkelt efter Ranelid i kanske tjugo meter innan vi kom i fatt. Anna sträckte ut handen och rörde vid hans axel för att fråga om vi fick ta en bild. Och jag kanske är fördomsfull, men jag trodde faktiskt att han skulle säga nej. Men oj, så fel jag fick. Han log (om man nu kan kalla det ett leende) och sa att det var självklart. Helt klart en positiv överraskning.

Annonser

Om TidningsIda

En smula om språk och läsning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: