Ser att en del fortfarande kommer hit, varav ytterligare en del gör det genom att söka på ”tidningsida”.
Men då är det bättre att ni kommer till min nya sida – Tidningsida.se .
Välkomna dit!
Kategoriarkiv: Uncategorized
Årets allra bästa
Ja, den bästa boken jag läste i år var…
Nej, just det. Vill ni veta det får ni leta er vidare till tidningsida.se eftersom det är där jag skriver från och med i dag.
Topp tio 2011
Nu när det nya året har börjat tänker jag presentera min topp tio-lista för 2011. Men för att se hur den ser ut måste ni följa med till min nya hemvist tidningsida.se .
I mitt huvud och i ”verkligheten”
Den här helgen handlar Annikas bokbloggsjerka om böcker som filmatiserats, ett aldrig sinande ämne till diskussion.
Böcker har ofta en tendens att filmatiseras. Vilken karaktär i filmerna/tv-serierna har minst/mest motsvarat den bild som du har skapat av bokkaraktärerna?
Den jag tycker stämmer absolut bäst överens med min bild är helt klart David Suchets tolkning av Hercule Poirot. Utseendet, gången, talet – allt är som jag föreställer mig Poirot när jag läser. En gång såg jag dessutom en bakom kulisserna-film om hur han hade tänkt när han skapade sin Poirot och mycket av det han tog upp som saker han tagit fasta på var saker som betyder mycket för mig som läsare. Hur Poirot har svårt att sätta sig och hur han vaggar fram med korta steg, för att nämna något. Jag tror att Agatha Christie hade varit mycket nöjd med David Suchet.
Helena Bergström som Annika Bengtzon däremot, nej där var det någonting som gick fel. Hon stämmer inte alls med den bilden jag har av Annika i mitt huvud. Så nu är det bara att hoppas att Malin Crépin stämmer bättre.
Känslomässigt och starkt
Marshmallows till frukost
Dorothy Koomson (2007)
Pocket – 413 sidor
Betyg: T T T T
Jag var tveksam till den här boken, ändå köpte jag den. Förmodligen blev jag skeptiskt på grund av det rosa, skimrande, typiskt chicklitiga omslaget. Därför dröjde det innan jag tog tag i den. Men när jag väl gjorde det kunde jag inte släppa den. Jag vill veta allt om Kendra och Dorothy Koomson är expert på att göra mig nyfiken. Nästan för nyfiken. Jag blir frustrerad och vill veta mer hela tiden.
Det är svårt att förklara vad den här boken handlar om utan att avslöja någonting som är för mycket. Att den handlar om Kendra är lugnt. Man kan också säga att hon just kommit tillbaka till England efter några år i Australien. Varför hon lämnade Australien vet man inte och framför allt vet man inte varför hon åkte dit. Och det är det som gör det svårt att förklara handlingen. Men tillbaka i England hyr hon ett hus på en familjs tomt. En lördagmorgon binder hon sig till familjen mer än hon kan ana genom att servera barnen en speciell, fantasifull lördagsfrukost. Allt medan pappan skäller på mamman han ska skilja sig ifrån i telefon. Och sedan är Kendra fast, en del av familjen oavsett hon vill det eller inte.
Jag gråter ytterst sällan till böcker. Det är inte heller ofta jag fnissar till högt eller suckar av smärta. Men det gör jag när jag läser den här boken. Den var verkligen inte alls vad jag trodde. Jag gråter när jag får läsa delar ur Kendras förflutna och jag grimaserar illa över det hemska hon har varit med om. Det finns så mycket hemska händelser i den här boken, men också så mycket hopp och tilltro till livet. Den har nog allt, tänker jag så här i efterhand. Utan att för den skull vara krystad eller klyschig, vilket är det bästa med den.
Den är ärlig, varm och känns totalt äkta.
Någon annans bokhylla
När man kommer hem till någon för första gången är det alltid lika spännande att låta ögonen svepa fram över bokhyllan. Vad står där? Vad säger det om personen som placerat dem där?
Det finns så mycket spännande med nya bokhyllor – innehållet (vilka genrer), upplägget (hur böckerna är uppställda), färger, former, språk, titlar och så vidare och så vidare. Blandningen, eller icke-blandningen.
Dessutom har jag också svårt att låta bli att se vilka böcker jag har läst av dem personen i fråga har. Nästan räknar, hemskt nog. Som om det vore någon sorts tävling, även om jag vet att det inte är det.
Fast samtidigt är det lika spännande när det är fullt av massa böcker man inte har en aning om vilka det är. Andra språk – titlar man inte ens förstår.
Mm, det lockar mig väldigt. Så akta er – om jag någon gång kommer hem till er kan ni räkna med att jag kommer att stirra mig igenom er bokhylla!
”Tillsammans är man mindre ensam” gånger en filosofilektion
Igelkottens elegans
Muriel Barbery (2009)
346 sidor
Betyg: T T T T
Renée Michel är portvakt i ett typiskt franskt hus för de lite rikare. Hon själv är ingen typisk portvakt, men det aktar hon sig noga för att visa. Hon är bildad, litteraturintresserad och tycker inte om att titta på tv – allt det som en portvakt inte ska vara. Så det är bara i hemlighet hon kan ge sig in i de klassiska böckernas underbara värld.
I samma hus bor tolvåriga Paloma som har tröttnat på livet. På sin trettonårsdag har hon bestämt sig för att ta livet av sig och hon vet precis hur det ska gå till. Hon passar inte in i sin familjs värld och förstår sig inte på hur de kan vara så intresserade av så otroligt värdsliga saker.
Mitt i all vardag träffas de båda och inser att de har mer nytta och utbyte av varandra än vad de trott. Och det förändrar vardagen för båda två.
Det är en otroligt varm historia och jag tycker om både Paloma och Renée. Jag gillar Renées ständiga kamp för att ingen ska se vem hon är egentligen och jag tycker om att Paloma är så otroligt mycket mer vuxen än vad hon borde vara. Deras relation och deras kamp påminner mig om Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, hur de båda är ensamma på varsitt håll och hur de slipper vara ensamma så fort de träffas.
Och samtidigt är det hela som en enda stor litteratur- och filosofilektion. Underbart. Att mycket saker sedan tar helt andra vändningar än vad man kunde ana ger dessutom ett helt annat, tänkvärt perspektiv till alltihop.
Förstår det hyllade
Tysk höst
Stig Dagerman
Norstedts (1947)
Betyg: T T T T
När kriget tagit slut får Expressen för sig att göra lite annorlunda reportage från Tyskland. För de har en känsla av att tyskarna bara visar den bilden de verkligen vill att vi i de andra länderna ska se. Reportern Stig Dagermans fru har släkt i Tyskland, vilket ger honom en bra ingång. De kan hjälpa honom att hitta bra platser att besöka och personer att prata med. Annars är frågan egentligen varför de skickade honom. Han är inte den mest pratglada eller sociala människan. Snarare lite butter och blyg.
Men det blev en hel artikelserie. Och visst är den bra, även så här 60 år senare. Han skriver levande, framför allt. Orden säger så mycket mer än vad som faktiskt bara står där. Och jag som är otroligt svag för olika typer av bildspråk och förmänskligande bildspråk kan inte göra annat än att älska det. Som när han låter en gräddtårta spegla bilden av Tyskland. Gräddig och fin på utsidan, men inuti gömmer sig en vanlig torr och tråkig limpa.
Det är synd att han inte tar mod till sig och pratar med fler personer, för det hade varit mer intressant än att bara hela tiden ha hans observationer. Sen är det klart att det blir lite tradigt att läsa alla reportagen efter varandra, men det finns många som är riktigt bra. Och några som man kanske bara ögnar sig fram genom för att de blir lite halvtråkiga.
Men jag förstår helt klart varför man brukar prata om den i så goda ordalag. Det är betydligt bättre att läsa hela än att bara läsa utdrag, som man annars får göra i skolan.
Åh, Gavalda…
En dag till skänks
Anna Gavalda
Albert Bonniers förlag (2010)
Betyg: T T T T T
En så liten bok. Egentligen inte så mycket handling. Men så mycket känslor. Tre syskon som träffas på ett bröllop bestämmer sig för att lämna den tråkiga tillställningen och i stället åka i väg för att besöka sin bror, som inte kunnat komma. Trots att övriga gäster kanske inte skulle bli så glada bestämmer dem sig för att rymma från kyrkan.
Det blir en helg fylld med känslor, minnen och glada händelser. De tar dagen som den kommer, träffar brorsans skumma kompisar och bara njuter av att vara där för sig själva. För vem vet, det kanske är sista gången de får vara tillsammans på det sättet – som när de var små.
Den här boken visar precis på det som jag tycker är det fantastiska med Anna Gavalda. Hon behöver inte många sidor, hon behöver inte ett fullspäckat händelseförlopp. Det är de små sakerna som gör historien läsvärd och minnesvärd. Precis som i hennes andra böcker.
Det är det som är så underbart.
Bokfrågornas ABC del 12
Del 12 innebär bokstav L hos Enligt O:
Jag älskar listor och har listat lästa böcker sedan 1999. Hur kommer du ihåg vilka böcker du läst? Skriver du listor?
Klart jag gillar listor, vem gör inte det? Det är bra, roligt och effektivt.
Alla böcker jag läst sen 2006 skriver jag upp de böcker jag läst i en liten röd bok med svarta kanter. Det är bra och lite mysigt, en sorts listor och det blir även en morot till att fortsätta läsa. Att få skriva ner boken där i är något jag alltid ser fram emot.
Ja, jag skriver listor. På rätt mycket saker. Ibland till och med listor på i vilken ordning jag ska göra saker och ting. Men bara ibland…
Lyrik ligger mig också varmt om hjärtat. En genre som hemska svensklärare har förstört för allt för många. Vad är din relation tilllyriken? Har du någon favoritpoet eller favoritdikt?
Jag skulle verkligen vilja säga att lyrik är något jag tycker om, men jag har lite svårt för det. Kanske har jag helt enkelt bara inte hittat rätt än, men för mig är musik så mycket trevligare än ren lyrik. Det skulle kunna vara så att det blev så på grund av skolan, men jag tror att jag helt enkelt inte har gett mig på det på riktigt än. Det kanske kommer?
Ledamöterna i Svenska Akademien är aderton till antalet. Vem är din favorit bland nuvarande och gamla ledamöter? Har du någon du inte förstår dig på?
Hm, lite svårt. Jag måste ju nästan hylla Verner von Heidenstam, eftersom Övralid inte ligger så himla långt från mitt hem. Sen tycker jag att Peter Englund är väldigt spännande, trots att jag inte läst något av honom. Men jag gillar att läsa intervjuer med honom och att höra honom prata. Han känns lugn, trygg och säker, men samtidigt mänsklig.
Jag har oerhört svårt för Kristina Lugn. Jag förstår inte varför alla tycker att hon är så fantastisk och vad som är så bra. Det går verkligen inte ihop för mig, jag tycker att hon är lite irriterande.
Sjung långsamhetens lov eller inte. Jag vill i alla fall att du ska berätta om en riktigt långsam bok som du läst.
Jag kan tycka om både böcker med högt tempo och böcker som är lite segare. Anna Gavalda är helt underbar, tycker jag, och hon får väl verkligen inte sägas vara speciellt snabb. Så hon är helt klart den jag vill sjunga långsamhetens lov över. En dag skulle jag vilja kunna skriva som henne. Enkelt och långsamt, fast ändå trollbindande.
