En god tanke kan så lätt bli fel

Mörk jord
Belinda Bauer (2010)
Inbunden – 270 sidor
Betyg: T T T T T

Varje dag i tre år har tolvårige Steven Lamb varit ute på den mystiska Exmoorheden och grävt. Antingen själv eller tillsammans med sin vän Lewis, även om Lewis visserligen inte hjälper till. För tre år sedan fick han nämligen veta varför hans mormor är så ledsen över sin döde son Billy. Varför hon varje dag står och tittar ut genom fönstret, bort över Exmoor. Morbror Billy blev mördad av en pedofil och barnamördare men kroppen hittades inte. Därför tror Steven att bara han kan hitta Billys kropp någonstans i jorden och visa upp den så kommer mormor att bli gladare och börja se honom; hennes levande barnbarn.

Stevens önskan att bli sedd och älskad är stark, liksom de flesta barns. Men han får den inte uppfylld. De gånger han blir sedd är det oftast för att han råkat ut för någonting som han inte kan berätta sanningen om, som att mobbarna har tagit hans jacka eller skor. Det är sorgligt att en så liten kille vill göra något så drastiskt bara för att få lite kärlek. När han dessutom vänder sig så långt som till mördaren själv för att få hjälp med att hitta sin morbror blir allt bara ännu sorgligare. Och hemskare. För man vet aldrig hur det ska gå och vad som faktiskt kan hända. Är det riskfritt att ta kontakt med en ”ful gubbe”? Vad skulle mamma eller mormor säga om de visste?

Belinda Bauers debut är otroligt stark och känslosam och skriver sig med årets sista bok även in som en av de absolut bästa jag har läst 2011. Det är svårt att tro att det är hennes första bok och hon målar upp en så stark och levande bild av den svage, lite mesige Steven. Jag kommer att minnas honom länge, men även skildringen av psykopaten, pedofilen och mördaren Avery känns så verklig att det riktigt kryper genom kroppen på mig. En så oerhört ryslig människa – att man kan tänka och vara så känslokall som han är. Hu!

Bauers andra roman Darkside kom ut i höstas och kommer dessutom på svenska, under namnet Skuggsida, i vår. Och hennes tredje, Finders keepers, har precis kommit ut. Ett måste i vårens läsning!

Mycket bättre sent än aldrig

I dag fick jag äntligen mitt gröna paket! Kunde nästan inte låta bli att fnissa lite när tjejen på Pressbyrån kom ut med det fullaste gröna large-paket jag någonsin sett. Det var till och med lite sprucket på sina ställen – så fullt var det!

Så redan där var jag glad och ännu bättre skulle det bli. Min hemliga bokvän (som jag vet vem det är, men sparar till slutet) hade läst mina tips (och kanske även min blogg?) mycket noga. Där låg nämligen Fågeln som vrider upp världen som jag hade ”önskat” mig inför bytet, Mitt liv som pingvin som verkar vara en bok som passar mig bra samt Hanteringen av odöda. Den sista tillhör inte den genre jag läser oftast (läs nästan aldrig) men jag har flera gånger tänkt att jag borde läsa John Ajvide Lindqvist och enligt min hemliga bokvän, som är en stor läsare av honom, ska det vara en bra bok att börja med om man inte är så van vid zombies. Tack för de fantastiskt fina böckerna!

Utöver böcker fanns även lite annat smått, och gott. Ett rött ljus som luktar skogsbär, en liten snöglob (som jag visst kan ställa fram nu, julen är ju inte över än), en påse blandat godis, en lingonchokladkaka, en förpackning tomtebloss (perfekt till nyår) och en söt liten anteckningsbok med texten Don’t forget.

Ett så bra paket och det var verkligen värt att vänta på. Godispåsen är redan öppnad och om jag inte precis börjat läsa Mörk jord hade jag säkert gett mig på någon av böckerna du plockat ihop åt mig.

Så tack, tack, tack, snälla …med näsan i en bok!
(Om du vill veta så listade jag ut det på att jag i går läste om att du höll på att inreda ditt bibliotek.)

Starkt och trovärdigt

Sarahs nyckel
Tatiana Rosnay (2006)
Inbunden – 388 sidor
Betyg: T T T T

Tioåriga Sarah lever i andra världskrigets Paris med sina föräldrar och lillebror. De är judar och tvingas bära stjärnan på kläderna, men hon har fått lära sig att vara stolt över stjärnan i stället för att tro att den är någonting negativt. Men en dag knackar polisen – den franska – på hemma hos familjen och alla måste följa med. Sarahs lillebror vill inte följa med, utan sätter sig i stället i de båda syskonens gömställe, ett inbyggt skåp. Sarah kommer på den fantastiska idén att låsa in sin bror, de kommer ändå inte vara borta så länge. Tror hon i alla fall.

2002 har det gått 60 år sedan den dag då så många franska judar fördes till den stora arenan mitt i staden och journalisten Julia Jarmond får i uppdrag att skriva om den nästan bortglömda dagen. Varför låtsas fransmännen som att ingenting har hänt, och vad var det egentligen som hände? I sin research inför artikeln snubblar hon över Sarahs historia och inser så småningom att den påverkar även hennes liv.

Sarahs berättelse är det starkaste i boken och ett tag önskar jag att författaren bara hade valt att skriva den. Men det är innan jag förstår hur Sarahs och Julias liv hör samman och vad som ska komma ut av det. När jag väl kommer så långt förstår jag Tatiana de Rosnays tanke och gillar att de båda historierna vävs samman, ett kapitel då varvat med ett kapitel nu. Jag förstår Sarahs desperation när hon inser att hon inte kommer att komma tillbaka och jag önskar för hennes skull att hon ska hinna hem och rädda sin bror, även om jag inser att det förmodligen är för sent. Naiviteten i de styckena är underbar, Sarah ger aldrig upp, hon SKA hem till honom.

Jag förstår även Julias frustration över hur fransmännen gömmer undan den här delen av sin historia, oavsett om de gör det medvetet eller inte. Tatiana de Rosnay visar även på att vi i resten av världen har valt att prioritera undan den, genom att påpeka att det är få personer i andra länder som hört talas om Vel d’Hiv-dagen, trots att vi annars matas med kunskaper om andra världskriget och förintelsen. På det sättet blir det också en lärorik historia som man kan ta med sig någonting mer än känslorna från.

MEN. Jag vet att jag börjar bli tjatig, men varför måste vissa stycken skrivas kursivt i vissa böcker? Och i det här fallet är det till och med hela kapitel – hela Sarahs berättelse är kursiv. Det behövs verkligen inte, jag förstår att det är Sarah som berättar ändå. När det är så långa delar handlar det dessutom om läsbarheten. Sarahs stycken blir jobbigare att läsa, speciellt om man som jag sträckläser boken. Den hade vunnit så mycket på att vara utan dem.

En fantastisk dag

En dag
David Nicholls (2009)
Pocket – 429 sidor
Betyg: T T T T

Emma och Dexter tillbringar en natt tillsammans efter sin examen. Och efter det fortsätter de att hålla kontakten, oavsett om de befinner sig i samma del av världen eller i totalt skilda länder. De är otroligt olika som personer; Emma drömmer om ett liv som författare medan Dexter helst av allt vill jobba med tv och få så många tjejer att ligga med honom som möjligt. Men trots det finns det någonting som binder dem till varandra. Trots att deras liv med flertalet olika vänner och partners passerar så finns de (nästan) alltid där för varandra.

Och som läsare får man se den här kontakten genom att vara med om vad som händer den 15 juli varje år. Den 15 juli just för att det var då de började lära känna varandra första gången. Sedan följer tjugo år av just den dagen, varje år.

Upplägget är briljant; David Nicholls får med så otroligt mycket trots att (eller kanske just för att) han inte skriver exakt vad som händer hela tiden. Allt som har hänt det senaste året förklaras lätt och smidigt och historien blir just därför väldigt stark. Det blir tydligt att se en förändring hos både Emma och Dexter och i deras relation när man inte måste följa med dem hela tiden.

Dessutom är det underbart att den inte är förutsägbar. Om det hade varit vilken annan kärleksroman som helst hade jag snabbt tänkt ”Jaja, det är klart att de blir ett par i slutet i alla fall”. Men i En dag är jag aldrig säker. Jag pendlar mellan den klassiska självklarheten och ett tillstånd av ”Nej, det kommer nog inte bli de i alla fall”. Vilket är otroligt skönt och gör boken till så mycket mer än bara ett ”Ska de få varandra till slut?”

Alla sorters känslor passerar och det är lätt att känna med både Emma och Dexter. Jag känner igen mig väldigt mycket i Emma och tycker om henne hela tiden, medan jag stundtals nästan hatar och föraktar Dexter för hur han beter sig, framför allt mot henne. De blir levande, verkliga personer för mig på ett fantastiskt sätt. Och att de flera gånger överraskar mig totalt är inte heller helt fel…

Alldeles, alldeles… underbart

Niceville
Kathryn Stockett (2009)
Inbunden – 471 sidor
Betyg: T T T T T

Det finns så mycket med den här boken som jag tycker om att jag inte vet var jag ska börja. Inte alls faktiskt. Hur beskriver man en bok som får en att känna i stort sett alla känslor som går att känna? Det finns så otroligt mycket hopp, sorg, rädsla, hat, glädje, tro, vänskap och kärlek i den här boken att jag nästan bubblar över inombords efter att ha läst den. Jag blir glad av Skeeter, Aibileen och de andra hembiträdena och de fruktansvärda hemmafruarna gör mig galen. Inställningen gör mig rasande. Och just därför skildrar den här boken problematiken med de svarta hembiträdena på ett så bra sätt.

Skeeter får idén att hon vill skriva en bok om hur det är att vara svart hembiträde i en vit familj. Men hur ska hon få hembiträdena att våga ställa upp? Speciellt i en stad som Jackson, där rasismen är totalt utbredd. Tillsammans med sin bästa väns hembiträde Aibileen smyger hon och försöker hitta möjliga intervjuobjekt. Men det går sådär…

Framför allt gillar jag styckena som är ”skrivna” av Aibileen. Jag kommer så otroligt nära henne och hon verkar vara en så stark karaktär som innerst inne skulle vilja göra uppror mot allt och alla, men situationen inte tillåter att få ta den plats hon vill. De stycken som är ur Skeeters och ett annat hembiträde, Minnys, perspektiv är också bra, men Aibileen är ändå min favorit. Och att boken är skriven på just det sättet; att alla tres liv skildras ur deras egna perspektiv. Det tycker jag väldigt mycket om.

Jag förundras över hur otroligt korkade människor kunde vara som höll så hårt på raslagarna och verkligen trodde på dem, och jag blir glad över att någon som Skeeter vågar ta tag i problemet. Visst, det är en skönlitterär historia, men så mycket känns så sant att det lika väl skulle kunna vara en biografi. Och på ett sätt önskar jag att det var.

Risken med en hypad bok är alltid att man blir besviken. Men inte med Niceville. Den är precis lika bra som sitt rykte och mycket mer därtill. Nu gäller bara att se om filmen lever upp till boken.

Känslomässigt och starkt

Marshmallows till frukost
Dorothy Koomson (2007)
Pocket – 413 sidor
Betyg: T T T T

Jag var tveksam till den här boken, ändå köpte jag den. Förmodligen blev jag skeptiskt på grund av det rosa, skimrande, typiskt chicklitiga omslaget. Därför dröjde det innan jag tog tag i den. Men när jag väl gjorde det kunde jag inte släppa den. Jag vill veta allt om Kendra och Dorothy Koomson är expert på att göra mig nyfiken. Nästan för nyfiken. Jag blir frustrerad och vill veta mer hela tiden.

Det är svårt att förklara vad den här boken handlar om utan att avslöja någonting som är för mycket. Att den handlar om Kendra är lugnt. Man kan också säga att hon just kommit tillbaka till England efter några år i Australien. Varför hon lämnade Australien vet man inte och framför allt vet man inte varför hon åkte dit. Och det är det som gör det svårt att förklara handlingen. Men tillbaka i England hyr hon ett hus på en familjs tomt. En lördagmorgon binder hon sig till familjen mer än hon kan ana genom att servera barnen en speciell, fantasifull lördagsfrukost. Allt medan pappan skäller på mamman han ska skilja sig ifrån i telefon. Och sedan är Kendra fast, en del av familjen oavsett hon vill det eller inte.

Jag gråter ytterst sällan till böcker. Det är inte heller ofta jag fnissar till högt eller suckar av smärta. Men det gör jag när jag läser den här boken. Den var verkligen inte alls vad jag trodde. Jag gråter när jag får läsa delar ur Kendras förflutna och jag grimaserar illa över det hemska hon har varit med om. Det finns så mycket hemska händelser i den här boken, men också så mycket hopp och tilltro till livet. Den har nog allt, tänker jag så här i efterhand. Utan att för den skull vara krystad eller klyschig, vilket är det bästa med den.

Den är ärlig, varm och känns totalt äkta.

Två underbara dagar

Jag har varit ledig i två dagar och haft det underbart mysigt. Framför allt med sällskapet. Jag och Niceville har legat under min mysiga filt i soffan större delen av tiden. Och jag kan bara säga att jag blev förälskad redan i måndags kväll. Jag förstår hypen (till skillnad från med flera andra böcker). Jag älskar Skeeter och Aibileen och jag har varit med dem. Rent fysiskt har jag legat i min soffa, men i tankarna har jag varit i Jackson, Mississippi.

Det var längesedan en bok framkallade sådan stark läslust och så starka känslor hos mig. De nästan femhundra sidorna bara flög fram, samtidigt som jag önskade att den inte skulle ta slut.

Nu ska jag bara hämta mig och få ner mina känslor i en recension någon dag också. Tills dess nöjer jag mig med att säga: Läs den om du inte redan gjort det!

Hur kan det vara så bra?

Änglavakter
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2011)
Betyg: T T T T 1/2

En kvinnokropp hittas styckad och begravd i jorden. Det visar sig vara Rebecca som försvann två år tidigare utan att de någonsin hittade henne. Alex Rechts grupp hade ansvaret för hennes försvinnande och blir naturligt ansvarig för att hitta hennes mördare. Men nu har de även Fredrika Bergman i sin grupp.

Det visar sig vara nystigt värre, och mitt i alltihop finns en gammal barnboksförfattarinna. Och Fredrikas sambo. Vad har han med det hela att göra? Allting är mer komplicerat och invecklat än vad de först tror och lösningen ligger längre bort än de anar. Men kanske är det tack vare Fredrika de ändå klarar av det.

Samtidigt får man också följa Fredrikas hemliv, nybliven mamma och sambo med sin före detta älskare. Som helt plötsligt får för sig att vara föräldraledig, mot allt vad hon tidigare trott om honom. Varför?

Det finns en liten risk när man börjar läsa den här boken och det är att den inte ska leva upp till förväntningarna. För efter att ha läst både Askungar och Tusenskönor är verkligen förväntningarna skyhöga och det ska mycket till för att Kristina Ohlsson ska lyckas uppfylla dem.

Ändå gör hon, mot alla odds, just det. Språket, känslorna och spänningen från de två tidigare böckerna finns fortfarande kvar. Allt det som gör Kristina Ohlssons böcker till det de är.

Dock, om man ska vara lite gnällig, så blir det lite för mycket sammanträffanden i boken. Varför ska både Fredrikas sambo och Peder Rydhs bror blandas in i handlingen? Vad är oddsen egentligen för det? Nej, där blir det lite överdrivet. Därav 4,5 i betyg i stället för 5.

Men annars, ja. Då har jag nog ingenting att anmärka på. Jag hoppas att Kristina Ohlsson fortsätter att skriva deckare i all oändlighet.

Oj, vilken början på året!

Januari är slut (vart tog månaden vägen?) och jag tänkte för första gången göra en månadssammanfattning av vad jag läst. Bara för att jag har haft en så otroligt läsrik månad att jag knappt vet när jag hade det sist. Om jag ska fortsätta så här, så vet man aldrig vad det här året slutar med. Jag är riktigt stolt över mig själv och har haft en mycket trevlig början på 2011.

(Mest troligt är det nog att jag inte kommer att läsa lika mycket varje månad)

Januaris läsning består i alla fall av hela sju böcker. Varav de flesta faktiskt var bra. Fyra är recenserade, resterande tre kommer inom kort:

1. Magdalena Graaf: Det ska bli ett sant nöje att döda dig (267 s)

2. Johannes Källström: Offerrit (363 s)

3. Elizabeth Gilbert: Lyckan, kärleken och meningen med livet (339 s)

4. Andreas Carlsson: Live to win – låtarna som skrev mitt liv (271 s)

5. Alex Schulman: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (199 s)

6. Stefen Tegenfalk: Vredens tid (405 s)

7. Agatha Christie: Dolken från Tunis (234 s)

Topp fem 2010

Jag gjorde en tripp ”down memory lane”, det vill säga förra årets blogginlägg, och insåg att jag satt så bra betyg att det blev möjligt att plocka ut en topp fem-lista på de bästa. Så här är de, samtliga med en femma i betyg (två av dem hann dock inte bli betygsatta):

• Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda
  En underbar bok, som inte alls kändes så lång som den faktiskt var. Anna Gavalda kan fånga läsare, och jag blev övertygad om det för andra gången, även om jag egentligen aldrig tvivlat.
  Jag skrev bland annat: ”Och jag älskar det. Jag vill inte att boken ska ta slut. Tyvärr gjorde den det ändå. Så kanske borde jag börja om från början igen; läsa alla de fantastiska orden. Men nej, inte än. Men någon gång finns det en stor chans att jag gör det.”
• Tusenskönor av Kristina Ohlsson
  En författare jag aldrig läst förut, och egentligen inte hade så stora förhoppningar på. Jag visste inget om boken, och kanske var det just därför jag blev så fast. För hon lyckades verkligen fånga mig med varendaste litet ord, och varendaste liten detalj i handlingen. Varför hade jag inte upptäckt Kristina Ohlsson tidigare?
  Jag skrev bland annat: ”Parallellhandlingar är ofta helt fel gjorda och kopplingarna blir långsökta. Men inte i Kristina Ohlssons fall. Snarare tvärtom. Det är de parallella historierna, världarna, som ger liv åt historien. Som gör att jag helt enkelt inte kan slå bort blicken och lägga ihop boken, även om andra saker kallar. ”
• Boktjuven av Markuz Zusak
  Ytterligare en författare jag inte kände till sedan tidigare. Och även här fastnade mina fingrar vid sidorna, om de inte till och med vände sig själva. Jag älskar verkligen idén att använda döden som berättare, och att göra döden till en mänsklig, levande varelse. Plus att historien i sig verkligen berör och på något sätt har en viss igenkänningsfaktor.
  Jag skrev bland annat: ”Jag är en del av historien, jag står bredvid fönstret och väntar på att Liesl ska komma ut med en bok när hon stjäl ur grevinnans bibliotek. Jag lider med henne när hon inte kan göra deras gömde jude Max frisk. Jag åker tåg med henne hem till hennes nya föräldrar. ”
• En geishas memoarer av Arthur Golden
  Filmen var helt i min smak, och boken visade sig vara ännu bättre (trodde knappt att det var möjligt). Jag fastnade från förordet, och är fortfarande lite besviken på att det visade sig att historien inte är sann (som det står i förordet). Språket känns så trovärdigt och enkelt, det är verkligen en riktig geisha som berättar historien för mig. Om bara alla böcker skrivna ur jag-perspektiv kunde kännas så riktiga…
• Jag älskade honom av Anna Gavalda
  En kort bok, vilket innebar att den tog slut alldeles för fort. Det jag skrev om Gavalda här ovanför står kvar, och jag fick det bevisat en gång till samma år. Hon är ordens och känslornas mästarinna. Ingen kan tävla med henne om det (som jag har hittat än i alla fall).